Det har gått ett hundra dagar nu.
Sedan jag, efter att ha tagit beslutet att lämna Malmö dagen före Sandra skulle med sitt flyg tillbaks till London, satte mig på ett tåg och försvann. En enda dag mindre och det kändes som ett dygn som förlorats, ett dygn som skulle gjort all skillnad i världen. Ett dygn där jag fått krama henne igen.
Jag kunde bara inte. Det gick inte att stanna kvar längre. Jag kände mig oönskad, och oönskad är något jag känt mig tidigare i livet. Många gånger. Dock inte på det här sättet, som att jag skulle raderas ut, försvinna. Bara, bort. Inte existera mer.
När vi tittade på varandra genom fönstret och tåget stängde dörrarna såg jag hur hennes tårar läckte ut genom den hårda yta hon så ofta kämpat att uppehålla. Ett hårt och vackert skal för att stänga in alla mjuka målln därinne som vill innesluta och värma han hon tycker om. Mig.
All luft omkring henne förvandlades till kompakt sorg och mitt hjärta ville vrida sig loss, trycka sig ut genom bröstkorgen och ta sig ut ur min kropps fängelse där det ändå vantrivdes. Hennes blick fick mig att känna mig så älskad, saknad, ledsen, misslyckad, borttappad. Jag ville riva sönder tågväggen och få de rullande hjulen att stanna, allting ekade, lungorna sved, ögonen vägrade låta mig se genom metallen och ut på perrongen för bara några fler sekunder med hon som var den finaste och viktigaste i min värld.
Under de här hundra dagarna har jag lärt mig att jag inte kunnat hantera det ens tillnärmelsevis så bra som jag hoppats på. Inte för att jag hoppats för att jag antagit att det skulle varit lätt utan för att jag inte kunnat sköta vare sig jobb eller sociala delar av tillvaron under perioder.
Bara den lilla detaljen att dra bort hennes fint skrivna namn från min dörr var som att klä av mig naken och ställa mig på en scen för att hålla ett tal jag inte höll med om. En liten detalj, bläck på ett papper med tejp på. En stor mening, som i att vi bodde där tillsammans. På sätt och vis.
Den ligger i min jackficka med tejpen vikt runt om kanterna och jag ska slänga den, jag ska. Någon dag ska jag göra mig av med den. Den och en liten lapp med fjorton stycken hjärtan på.
Den också.
Det har bara gått 100 dagar ännu, jag vet inte om jag kan tvinga mig själv till så mycket mer.
Det kanske börjar bli bättre. Oerhört och smärtsamt långsamt.
Min energi återvänder, knappt märkbart under veckor men efter månader känns det som det. Men att kalla det för "bättre", det kan jag inte nu efter att hundratals gånger berättat för henne att allting blir bättre med henne, även om hon inte är med mig i ögonblicket, så därför är det förstås omöjligt att det blir bättre
utan henne.
Sorgen, besvikelsen, uppgivenheten och hålet som återhållen kärlek trasar upp i mig går fortfarande inte att omvandla till ilsken och arg energi. Som jag gjort i hela mitt liv, fram tills nu. Det är ovant och obehagligt att finna sådana sidor av mig själv. När en sådan fullständig orkeslöshet och förlamande ledsamhet som ibland får mig att helt gå under jorden kan återkomma är det skrämmande. Jag vill sörja på mitt sätt, mitt eget. Inte såhär.
Nu känner jag återigen, för säkert sjunde gången under den här textens tillkommande, att orden bara sköljs bort ur mig. Som en kork som dras ur och allt innehåll bara virvlar ned och iväg. Skallen blir helt tom, får börja om, försöka hitta nya sätt att ge ord till det jag känner och jag vet att jag måste försöka, för att få det ur mig.
Efter 2300 dagar, och lite till, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har så svårt att ens börja tänka på att träffa någon ny. Jag vill inte. Ingen annan är ju Sandra. Visst finns det dem som väcker min uppmärksamhet ibland, i några sekunder, fram tills en bild av en liten brunhårig flicka med sneda tänder framträder i sällskap med en känsla av total tillhörighet och kärlek.
Att ens tänka mig henne med någon annan är vedervärdigt. Att tänka hur hon tar någon annans kuk i sin mun, innan denna knullar henne hårt bakifrån, drar henne i håret, får henne att stöna högt och sedan sprutar henne i ansiktet är mer än jag klarar av och nu skriver jag av bara farten för det här helvetet måste försvinna och det genom ord.
Bara att skriva det för mig att känna blodet rusa i ursinne och hur äkta blodtörst sväller upp ur ett mörkt hål och fyller mitt bröst, färgar ögonen svarta och mina händer suktar efter något att förstöra. Vadsomhelst.
För jag älskar henne.
Fortfarande är jag kär i henne.
Visserligen vet jag att det vi gjorde antagligen var rätt. Vi försvann nog båda åt varsitt håll. På något sätt. Min förklaring är önskan efter barn. Ett hjärtats skyddsmekanism från bådas håll för att klara av våra kommande liv. Jag vaknade både en och två gånger skrikandes ur en mardröm där hon födde vårt barn men dog samtidigt.
Vi måste bort från varandra. Trots allt.
Jag tänker helst så.
Jag önskar henne allt väl. Lycka.
Fast jag vet inte om jag vill veta om det. Ännu.
Om mina ord kunde komma lika lätt som mina tårar hade jag varit tillfreds med det som nu står här.
Det är jag inte.
Jag måste gå.
