Emo-monolog.

Jag har många gånger känt
att jag växte upp på egen hand
jag flydde från illusionerna
gick på bio, sprang, gömde mig bland biljardköer och öl.
men det är först nu
när jag inte har någon att berätta det för
som jag känner mig ensam.

jag har bott själv
även då vi varit två
jagat bussar, tåg och flyg
för att sedan komma hem till en tom lägenhet.
Men nu, när jag måste riva bort hennes namn från min dörr
känner jag hur tom den är.

Jag var vaknat sjuk
med blåmärken, sår och näsblod
bakis och trött och flyendes
ur oönskade drömmars grepp
och längtat hundratals nätter
efter hennes doft när jag slår upp ögonen.
Det är först nu
när min längtan är meningslös
som jag slår upp ögonen
utan att bry mig om vad jag ser.

Visst går vi vidare
som två duellanter som klivar ifrån
inte för att ta död på varandra
utan på det som är vi.
Men det är först nu
när jag bakom ryggen lämnat allt som hållit mig fast
när det enda som höll oss ihop
inte längre betyder något.
Det är först nu
när jag inte vågar se mig om
som min blick
inte vill lämna marken.

Jag är en vuxen man
som hunnit göra mycket dumt
som jag sonat
fått panik och känt skuld för.
Men efter dessa år av genombrott
detta uppbrott
dessa sammanbrott
är det först nu
jag känner mig skyldig.

Jag har aldrig låtit pengar
få bilda min uppfattning eller åsikt
komma före någon eller någonting.
Nu kommer de för att utkräva sin hämnd
då pengar
är det enda vi har kvar
och efter det
är det lika tyst som i ett valv fullt av guld.

jag önskar att detta var min bok
som jag sparat
eller en liten ask
med alla stjärnor jag klippt ur himlens pappersvalv.
Men det är bara lugnet
som kommer med minnen
och jag viskar ditt namn för mig själv
drömmer om att stoppa om dig
i ett täcke av trasiga moln
men jag vet
att det är bara mina ord.

jag önskar också jag
att jag slapp vara med mig själv.