Vem vaknar?

Det står mellan två människor.
Den som kliver upp med lätta steg, ser trädkronan utanför fönstret släppa igenom solstrålarna och ser fram emot allt som dagen kan erbjuda.
Det finns också en annan, som kliver upp och vill låtsas att han inte hör klockan ringa, som inte bryr sig om ifall det är solen som smeker lövverket eller nordanvinden som sliter i dem med hjälp av snö och regn. Han vill bara trycka på en knapp och hoppa flera dagar framåt i tiden. Så att den andra Andreas kan träda fram och slippa vara den som får vänta och titta på kalenderns kölapp tills det blir hans tur.
Det har gått allt för lång tid. Det har påverkat för mycket och på frågan; "what are you still doing here, mate?" har jag inte längre något svar.
Att andas känns som efter jag spelat innebandy, fast jag precis gått upp ur sängen. Det sitter gummiband runt min bröstkorg och trycker ihop den, hindrar den från att andas lätt.

Idag är det dags igen.
Jag får helt enkelt finna mig i att vänta både på mig själv och på Sandra.
Förhoppningsvis är de båda glada nästa gång de vaknar upp.