Det slår mig, när jag lämnar platsen, att Stortorget är fullt.
Så fyllt av folk att de trängs flera meter upp på gågatan. Bortom avspärrningarna på andra sidan trängs de axel vid axel, tälten där svimmar över av människor och inget av detta har jag märkt när jag trollbunden upplevt ännu en konsert med Thåström och låtit honom ta mig med till de djupaste, dunklaste mest passionerade platserna inuti det skrymsle där mitt hjärta ligger gömt under lager av skärvor och glas.
Jag har letts in på denna stig.
Mina drömmar knuffade ut mig genom dörren. Sedan förlorade jag mig in i mina önskningars fantasier, lekandes med Google earth som på håll tog mig till platser vilka betytt mer för mig än jag kan förklara för någon som kan förstå. Som jag vill ska förstå.
Jag vet inte vilka fler osynliga knuffar som tippat mig och motat mig i denna riktning. Som fått mitt inre att vältas och mina sorgsna drömmars äng att bevattnas av ett kyligt och oväntat regn.
Men någonstans bland cyberstigar, magi och annat jag inte vill släppa in, så öppnas ändå dörren till det kalla kriget.
Mina unga år, mina alla misstag, tillkortakommanden, feghet och rädsla och ånger. Mina förbannelser. En del av mitt liv jag inte vill kännas vid, som jag tagit avstånd ifrån för att komma vidare. Min längtan. Allt rusar fram, fast på håll, för jag är inte där. Ett överaskningsparty av utslängda gäster.
Lamporna sköljer bort allt ljus tills deras siluetter glöder. Kolsvarta skuggor fäller ut sin musik över oss. Thåström är ett svart hål, och Stortorget sugs in. Det finns inga färger förutom minnenas regnbåge. Det finns ingen hetta, bara värme. Jag är kall fast jag svettas.
Thåströmsskuggan håller ut sin arm och sin gitarr, hans närvoro fyller hela scenen, svämmar ut över kanten, sträcker sig ut över de första raderna och kastar sig fram över hela torget.
Så drar han ur sladden och slänger iväg sin av människohänder byggda partner ut över publikhavet. Han säger ingenting, han har lämnat ifrån sig en del av sig själv. Och går.
Halvvägs in i Die Mauer upptäcker jag att jag fortfarande minns vartenda ord. Fast jag inte hört denna låt som finns på en skiva från samma år jag föddes, på så många år. Men den tar mig tillbaks till 1989, eller -90, in i det lilla rummet med sluttande tak där jag satt med ryggen mot sängen och upptäckte något som jag inte kände till. Musik.
Fast inte som ikväll.
Han förvandlar ord till känslor, tankar till drömmar. Hans fågelliknande figur på scenen ryter som ett lejon och växer som ett åskmoln.
Hans närhet förstärker alla intryck och sånger till en sådan grad att de från att ha varit tre minuter nu är en fåger Fenix som visar hela sin oemotsägliga prakt.
Och när jag nu såg min solbrända kropp i spegeln så vet jag att det inte dröjer länge förräns huden börjar flagna och jag ömsar skinn. Som så många gånger tidigare.
Jag kanske hoppades var där med någon.
Men just ikväll trivs jag själv.
Just ikväll vill jag bara höra mig själv andas.
Och låta mig vara en främling för mig själv, igen.
Så fyllt av folk att de trängs flera meter upp på gågatan. Bortom avspärrningarna på andra sidan trängs de axel vid axel, tälten där svimmar över av människor och inget av detta har jag märkt när jag trollbunden upplevt ännu en konsert med Thåström och låtit honom ta mig med till de djupaste, dunklaste mest passionerade platserna inuti det skrymsle där mitt hjärta ligger gömt under lager av skärvor och glas.
Jag har letts in på denna stig.
Mina drömmar knuffade ut mig genom dörren. Sedan förlorade jag mig in i mina önskningars fantasier, lekandes med Google earth som på håll tog mig till platser vilka betytt mer för mig än jag kan förklara för någon som kan förstå. Som jag vill ska förstå.
Jag vet inte vilka fler osynliga knuffar som tippat mig och motat mig i denna riktning. Som fått mitt inre att vältas och mina sorgsna drömmars äng att bevattnas av ett kyligt och oväntat regn.
Men någonstans bland cyberstigar, magi och annat jag inte vill släppa in, så öppnas ändå dörren till det kalla kriget.
Mina unga år, mina alla misstag, tillkortakommanden, feghet och rädsla och ånger. Mina förbannelser. En del av mitt liv jag inte vill kännas vid, som jag tagit avstånd ifrån för att komma vidare. Min längtan. Allt rusar fram, fast på håll, för jag är inte där. Ett överaskningsparty av utslängda gäster.
Lamporna sköljer bort allt ljus tills deras siluetter glöder. Kolsvarta skuggor fäller ut sin musik över oss. Thåström är ett svart hål, och Stortorget sugs in. Det finns inga färger förutom minnenas regnbåge. Det finns ingen hetta, bara värme. Jag är kall fast jag svettas.
Thåströmsskuggan håller ut sin arm och sin gitarr, hans närvoro fyller hela scenen, svämmar ut över kanten, sträcker sig ut över de första raderna och kastar sig fram över hela torget.
Så drar han ur sladden och slänger iväg sin av människohänder byggda partner ut över publikhavet. Han säger ingenting, han har lämnat ifrån sig en del av sig själv. Och går.
Halvvägs in i Die Mauer upptäcker jag att jag fortfarande minns vartenda ord. Fast jag inte hört denna låt som finns på en skiva från samma år jag föddes, på så många år. Men den tar mig tillbaks till 1989, eller -90, in i det lilla rummet med sluttande tak där jag satt med ryggen mot sängen och upptäckte något som jag inte kände till. Musik.
Fast inte som ikväll.
Han förvandlar ord till känslor, tankar till drömmar. Hans fågelliknande figur på scenen ryter som ett lejon och växer som ett åskmoln.
Hans närhet förstärker alla intryck och sånger till en sådan grad att de från att ha varit tre minuter nu är en fåger Fenix som visar hela sin oemotsägliga prakt.
Och när jag nu såg min solbrända kropp i spegeln så vet jag att det inte dröjer länge förräns huden börjar flagna och jag ömsar skinn. Som så många gånger tidigare.
Jag kanske hoppades var där med någon.
Men just ikväll trivs jag själv.
Just ikväll vill jag bara höra mig själv andas.
Och låta mig vara en främling för mig själv, igen.
No comments:
Post a Comment