Min krypande uselhet

Ännu ett år.
Ännu en sommar.
Och ständigt samma krypande, kliande, värkande obekvämhet som sprider sig från armbågarna upp mot axlarna, ut i fingertopparna, som tar ryggraden och magen och bröstkorgen i besittning.
Till slut dras rullgardinen för ögonen ned och det blir bara svart och nästan inte svart alls. Tills jag vänder mig bort, riktar uppmärksamheten mot något annat. Försvinner iväg någonstans.
Och jag vet varför, och hur. Men inte varför jag inte lyckas slå emot bättre, efter så lång tid.
Självklart leder det till bråk. Med henne, och med mig själv. Vilket inte leder någonvart eftersom varken hon eller jag eller jag själv kan se över gränsen vår egen hud utgör.
Så jag försöker, och försvinner, och anstränger mig, igen.
Jag springer och tränar och svettas. Som ett långt tåg av längtan, efter att få lämna fler oönskade delar av mig själv bakom mig. Vid denna station.
Till nästa gång.
Den kommer, jag vet.