Ut med det gamla, in med det nya.

Så gick det gamla året sin väg, utan att lämna några spår, annat än notiser och bokstäver och minnen. Så kom det nya året, som håglöst blåste i partytutan och halvhjärtat öppnade en flaska champagne.

Det har ju blivit en vana. Något att ta för givet. Det vågar inte prova något nytt, det faller in i sin

roll.
Det är det nya året.
Men i år kom det nya året.
Och tog min morfar.

Ut med det gamla.
In med det nya.

Men det enda nya är mina minnen.
Som legat begravda, förvittrade, dammiga och oborstade.
Min morfar som jag aldrig känt.
Vilket är det enda gemensamma jag har med mina släktingar.
Jag känner dem inte.
Och nu är han död.
Einar Lundgren.

På tio år har jag träffat honom två gånger. Den första då jag tog en avstickare från min 100 mil långa resa med jobbet, för att oanmält ringa på dörren. Mormor blev vit i ansiktet, morfar såg på hockey och frågade om jag var min bror.

Fem-sex år senare åkte jag upp igen. Då var det min tur att inte känna igen honom.
På hemmet dit han till slut flyttats. När mormors krafter inte längre räckte. När släktens mörka vågor slagit mot henne så länge att den robusta klippan nötts ned och behövde en paus.
Där såg jag bara ryggtavlan av någon som hängde fast vid livet utan att förstå varför.
Men det var bara någon till jag såg hans ansikte.
Då var det morfar, som hängde kvar vid livet utan att förstå varför.

Det är mot denna bild minna minnen ställs.
Från morfar, som såklart var gammal, men pigg. Stark. Morfar som bar sin båtmotor och tog mig ut på forsen för att i flera timmar sitta med varsitt spö, eller två, och fiska, och äta bullar, och frysa.
Han pratade inte mycket. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle säga. Han kunde bli arg ibland. Men jag pratade ändå. På mitt sätt.
Jag tyckte om när han log, och skrattade till. Vilket mest var ett längre leende och "ho ho".

Men där hans rangliga kropp satt på den bleka trästolen och förgäves, kanske omedvetet skamfullt, försökte gömma sina förtvinande händer som inte längre kunde bära en båtmotor eller slänga ut en förhoppningsfull fiskelina i vattnet, där log han inte.

Han frågade inte om jag var min bror. Han frågade om jag kom från hans hemby.

Hans rygg kröktes likt de små pilbågar han täljde åt mig när vi var ute i skogen. Vi kanske satt på varsin pall och andades den friska norrlandsluften, medans vi höll ett öga på fiskespöna som hade bottenmeten fulla med godsaker åt fiskarna, medans våra termosar var fulla av mormors goda chokladdryck.

Jag fick honom att skratta till. Jag sa något, om något vi gjorde för länge sedan, femton år sen kanske. Han log sitt fina gamla morfarsleende. Och han kanske kvicknade till, han kanske återigen insåg vad som hände med honom.
För det var det sista leendet jag såg, och kommer få se.

Min mor ringde, hon var på väg till Sundsvall från Norrköping.
Det är en lång resa.
Systrarna möttes på vägen och alla åkte upp.

Det är många, långa mil.
Han förstod att han skulle vara kvar i livet, bara lite till.
Så de fick komma fram.
Och krama honom. Säga adjö. Veta.
Femton minuter senare dog han.

Vila i frid, morfar.

Jag ska ge dig min egen ceremoni.