Midnattsnationen

Tiden har runnit iväg idag idag. Solen försöker luras och säga att det inte alls är dags jobbtimmen att snart slå, men det är den. Och jag bävar inför tanken. Det känns som jag blir bestulen på min frihet, igen. Jag kommer inte ifrån känslan av att bli instängd där, på en plats med alla ensamma människor som bara finner lindring från sin ensamhet i att spela bort sina pengar, och där igenom sin familj, sina företag. Sina hem. Sin gemenskap.

Jag läste för ett tag sedan en historia, där stommen utgjordes av författarens eget liv, om människor som glömdes bort.

Någon tog hand om sin sjuka mor, en annan flyttade ifrån allt han byggt upp. Ett par stycken var ensamma kvar, lämnade där av ödets nycker, och de kom från samhällets alla skikt. Födda rika, uppväxta i rännstenen, egna företagare, pensionärer eller barn, och till och med hundar.

Vad de hade gemensamt var att de alla glömts bort.

Ingen ringde dem. Deras namn stod i telefonkatalogen, precis som alla andra, men om de hade någon släkting kvar så blev de aldrig påtänkta. I skolan lade ingen märke till dem, om de inte satt längst fram, framför någon annan och inte ens då skulle någon i efterhand kunan säga exakt vem det var som suttit där.

De försvinner bara bort ur människors minnen. Blickar glider över dem men blickarna för inte med sig någonting tillbaks.

Det är då de börjar se varandra, så som människor gör när de vet vad de ska titta efter. De byter ofrivilligt verklighet, blir utfasade ur vår gemensamma värld, in i en grå tillvaro där bara de andra som blivit utstötta kan lägga märke till dem.

Och där stannar de. Där väntar de.
Där dör de.

De tankarna slår mig ibland, ståendes bakom ett bord runt midnatt, medans jag betraktar människorna runt omkring mig.
Midnight Nation.