Det är fredag, mindre än två timmar kvar innan jag slår följe med Fredrik och Majk till jobbet. Den bekanta känslan av att allt för snart åka har infunnit sig, men den känns inte lika stressande som den många gånger gör.
Sandra begav sig iväg på sin road trip igår, ihop med Emma och en mindre armé av gymnasieelever. Det kan hon behöva. Inte hormonstinna tonåringar i överflöd, utan något som starkt bryter mot det monotona livet i en etta på Möllan, som bara blir mer och mer påtagligt ju längre tiden går, desto mer a-kassan visar vilka fullständigt inkompetenta och värdelösa apor de är och desto mer obönhörligt kontot töms på pengar.
Hon var redan vaken då jag kom hem från jobbet, runt halv fem på natten igår, och en timme senare åkte hon.
Det känns alltid tomt att vakna utan henne. I vanliga fall är det den bästa starten på dagen, att vakna upp och se henne, ibland leendes mot mig, ibland småslumrandes med hår, armar och kuddar överallt. Nu får jag klara mig utan det i tio dagar till och till min hjälp har jag en monstruös hög med tvätt, kaffebönor som gärna vill malas och tillbringa tid rinnandes nedför min hals och värma mig, och sist men inte minst, Snooker-VM! Denna fantastiska sport som jag till och med tror att Sandra kan spendera upp emot en kvart att titta på, ihop med mig, fast hon förnekar att så alls inte är fallet. Just nu spelar O'Sullivan mot Allen, och jag hoppas att O'Sullivan vinner. Inte för att han är bäst i världen, utan för att han förtjänar att vara det. Snart sätter nog en annan bra match igång, Hendry mot Ding, vars första hälft tydligen sågs av 200 miljoner kineser.
Det är många. Och jag hoppas det gör mycket bra för sporten att så många ser och genererar lite mer pengar till denna sinnessjukt svåra sport.
Då jag spelade som mest biljard i Norrköping, kanske fyra-fem gånger i veckan, så försökte jag och Krucko på ett par partier av snooker eftersom det ändå fanns ett sådant bord där vi spelade, på vårt gamla kära Biljardpalatset som nu inte finns kvar eftersom hyresvärden inte ville ha Sveriges finaste biljardhall i sin gamla teaterbyggnad. Sturska och fulla av självförtroende satte vi igång, inte helt på det klara med alla regler men fullt övertygade om att vi skulle kunna spela en omgång relativt snabbt. Så var dock inte fallet och efter nästan 2,5 timme skrek vi ut vår lättnad då jag satte den sista bollen och vann en mycket jämn match.
150 minuter för en omgång, eller ett "frame" som det heter, och i denna match som nu sänds på tv spelar de först till 13. Detta ska jag ägna lite uppmärksamhet åt nu innan jobbet åter kräver min närvaro, vilken har varit allt för stor de sista veckorna. Men jag är glad för att jag har ett jobb och jag är också glad för att Sandra har något att göra nu.
Och för snookern. För mitt kaffe, för solen som värmer och innebandyn kommande söndag och alla planer som vi har som snart ska realiseras.
En bra fredag!
Sandra begav sig iväg på sin road trip igår, ihop med Emma och en mindre armé av gymnasieelever. Det kan hon behöva. Inte hormonstinna tonåringar i överflöd, utan något som starkt bryter mot det monotona livet i en etta på Möllan, som bara blir mer och mer påtagligt ju längre tiden går, desto mer a-kassan visar vilka fullständigt inkompetenta och värdelösa apor de är och desto mer obönhörligt kontot töms på pengar.
Hon var redan vaken då jag kom hem från jobbet, runt halv fem på natten igår, och en timme senare åkte hon.
Det känns alltid tomt att vakna utan henne. I vanliga fall är det den bästa starten på dagen, att vakna upp och se henne, ibland leendes mot mig, ibland småslumrandes med hår, armar och kuddar överallt. Nu får jag klara mig utan det i tio dagar till och till min hjälp har jag en monstruös hög med tvätt, kaffebönor som gärna vill malas och tillbringa tid rinnandes nedför min hals och värma mig, och sist men inte minst, Snooker-VM! Denna fantastiska sport som jag till och med tror att Sandra kan spendera upp emot en kvart att titta på, ihop med mig, fast hon förnekar att så alls inte är fallet. Just nu spelar O'Sullivan mot Allen, och jag hoppas att O'Sullivan vinner. Inte för att han är bäst i världen, utan för att han förtjänar att vara det. Snart sätter nog en annan bra match igång, Hendry mot Ding, vars första hälft tydligen sågs av 200 miljoner kineser.
Det är många. Och jag hoppas det gör mycket bra för sporten att så många ser och genererar lite mer pengar till denna sinnessjukt svåra sport.
Då jag spelade som mest biljard i Norrköping, kanske fyra-fem gånger i veckan, så försökte jag och Krucko på ett par partier av snooker eftersom det ändå fanns ett sådant bord där vi spelade, på vårt gamla kära Biljardpalatset som nu inte finns kvar eftersom hyresvärden inte ville ha Sveriges finaste biljardhall i sin gamla teaterbyggnad. Sturska och fulla av självförtroende satte vi igång, inte helt på det klara med alla regler men fullt övertygade om att vi skulle kunna spela en omgång relativt snabbt. Så var dock inte fallet och efter nästan 2,5 timme skrek vi ut vår lättnad då jag satte den sista bollen och vann en mycket jämn match.
150 minuter för en omgång, eller ett "frame" som det heter, och i denna match som nu sänds på tv spelar de först till 13. Detta ska jag ägna lite uppmärksamhet åt nu innan jobbet åter kräver min närvaro, vilken har varit allt för stor de sista veckorna. Men jag är glad för att jag har ett jobb och jag är också glad för att Sandra har något att göra nu.
Och för snookern. För mitt kaffe, för solen som värmer och innebandyn kommande söndag och alla planer som vi har som snart ska realiseras.
En bra fredag!
No comments:
Post a Comment