Score!

Någonting jag inte skrivit om alls, bland den lilla mängd text jag officiellt producerar, har handlat om mitt absoluta söndags-nöje; att spela innebandy i Sub Poena. Detta lag jag själv varit med och startat har växt sig starkt i mitt hjärtas fästning.

Det tog sin början i personalrummet på Cosmo, då Sverige spelade VM, EM, World Cup, Karjala Fuck eller Kalle Anka-pucken, i hockey, och abstinensen efter innebandy växte sig så stark att den slank ur min mun. Den förslupna tanken inledde en lång kedja av samtal med den unge f.d boxaren och dåvarande magikern på casinot, vars kompis spelade i ett innebandylag i nöd, och två månader senare hade jag fått med mig Fredrik till Tor-Björn Larssons IBK.
Ingen hade någonsin hetat Tor-Björn Larsson där, de tyckte bara det var ett fint namn och på den nivån var det.

Efter TBL hamnade vi i Massif, ett lag bestående av gamla gubbar som alla hade en mycket otydlig förbindelse med MAS-sjukhuset. Det var roligt men mest för spelandets skull, ordet "gemenskap" och "lagkänsla" är nog bara ord som de snappar upp från sportsändningar, och just därför började vi på allvar prata om att köra igång vårt eget lag. Ett lag med bara folk vi känner, med polare, med vilka vi visste att vi skulle ha roligt och kanske till och med vinna en match eller två. Så drogs då första linjerna för vårt, nu kära, Sub Poena, vilket vi tror betyder "under bestraffning av". Ett namn vi innerligt hoppades skulle passa oss som lag.
Inom en ganska snar framtid pryddes röda, fina tröjor av majestätiska romerska siffror plus en liten sponsorslogga av vår favoritbutik Innebandyesset.

Det är nu nästan två säsonger sedan vi först drog på oss våra röda tröjor. Ett par nya killar har tillkommit, någon har försvunnit, men vi har aldrig haft så roligt på planen som vi har nu. Några av dem dök till och med upp för att fira födelsedagar och S:t Patrics Day, vilket nog mest var en ursäkt för att dricka sig redlösa, ett tillstånd som är mer vanligt förekommande än inte när det vankas söndag och ny matchdag. Jag känner stor beundran för hur pass bra de flesta i laget spelar med den vansinniga bakfylla de brukar vara drabbade av, ifall de inte skrattandes står i omklädningsrummet med ett "juicepaket" innan match och skrattar åt att alla, helt rättmätigt, tror de är fulla precis där och då. Aldrig förr har jag sett någon finta bort den ena spelaren efter den andra, innan han i pausvilan går ut och kräks för att sen upprepa sin lekstuga på planen. För mig känns den killen som ett medicinskt fenomen och en verklighetsanomali.

Det enda jag saknar är vår fenomenale kameraman. Han har filmat många av våra matcher och sedan bjudit på high-lights ur dessa via filmer som läggs upp på vår hemsida. Tyvärr har han inte varit med på länge nu och missat vår nuvarande formtopp. Han missade dessutom Mitt mål idag, som hade kunnat blivit två om inte en medspelares ben stoppat bollen på mållinjen.

Och just detta vill jag dokumentera för mig själv att kunna läsa i framtiden. För jag har inte lyckats göra ett enda mål de senaste säsongerna! Den vilda röda glädjen kontra den totala svarta besvikelsen som snart urartade i klagomål över vårt generöst tilltagna, men ärliga, firande, får bli mitt favoritmoment från matchen. En kamp vi vann med 7-3 och nu jagar vi serievinst med två matcher kvar.

Ååh, Subba!