Sex minuter

Så lång tid är det kvar på dagen för min födelse, nu 27 år sedan.

Jag pustar äntligen ut i lugn och ro, utan någon annan än min kära flicka i närheten , för jag är nu så mätt att jag tror min mage håller på att leta ny lägenhet.

Vår vana trogen tog allting kring uppvaknandet imorse väldigt lång tid och då vi äntligen kom ut och konstaterade att vi var ca en timme efter vår planering så styrde vi stegen mot Majk. Genom Möllans mörka och vindpinade gator ut mot Slottstadens solbelagda trottoarer gick vi och klädde av oss mer och mer för varje steg vi tog. Solen värmde våra ansikten och vårens löften avlöste varandra. Väl framme hos Michael satt vi och pratade med honom och Fredrik, kom överens om att katten låter helt mongo och är på dåligt humör samt plockade upp presentpåsen som, för säkerhets skull, lämnade den irländska puben bra mycket tidigare än mig igår, och som var fylld av fantastiska födelsedagsgåvor.

Vad sägs t.ex om "Första innebandyboken", en chokladask och en presskaffekanna ihop med bönor från..Nicaragua, tror jag.

Det var mycket trevligt att efter-festdagsprata med dem men vi blev inte långvariga. Sandra hade planerat en hemlig kidnappning av mig och jag följde med henne mot okänt mål. Bestämt och mycket diskret styrde hon stegen rakt mot en.. skobutik. Lyckligtvis var det inte målet för min stora överraskning utan bara ett steg på vägen och ett depåstopp för att fylla på den lilla sötas energiförråd. Då vi var upptankade på både skor och kaffe närmade vi oss dagens första hemlighet, nämligen en kaffeprovning på Lilla Kafferosteriet.

Det var en intressant upplevelse. Av en hårig, lätt skallig man som helt appråpå startat sitt eget kafferosteri och inom en skitvändning blivit internationellt erkänd, efterfrågad och kompis med SIDA, blev vi introducerade till kaffebönans explosionsartade utbredning mot världsherravälde. Vi pratade, luktade, smakade och betygsatte sex olika kaffesorter som jag, vid varje delmoment tänkte att ifall jag bara skulle lukta, titta och smygsmaka på det så skulle jag till slut aldrig dricka skiten.

Upplevelsen som sådan var mycket välkommen. Det jag minns av vad vi fick lära oss lika så, men jag tycker inte kaffesorterna fick göra sig rättvisa när de intogs sådär långsamt och metodiskt. Jag vill avnjuta mitt kaffe, inte diagnostisera det.

Men likväl, det var både intressant och roligt. Sandra verkade också nöjd och de dryga 90 minutrarna gick snabbt. Vips var vi på väg till dagens sista hemliga plats och då vi närmade oss började jag gissa mig till vart vi var på väg.

Tempo. Den lilla restaurangen på hörnet. Dit jag både känt att jag aldrig vill återvända för portionerna var så jävla små att jag efter måltiden köpte en pizza och andra gånger tyckt att fisken varit så satans god så jag skulle kunna mordhota min mage för att få plats med mer.
Denna gång hade de gjort om i menyn och upplägget. Något de för övrigt verkar schemalägga med ett par månaders intervaller. Men gott var det och jag är som sagt fortfarande så mätt att såväl min tankeverksamhet som fysik är nedsatt till ett skönt sköldpaddeflummande stadie.

Det har varit två mycket roande dagar. Gårdagens höjdpunkt var då Pebo och Henke totalt rövslaktade Känn ingen sorg för mig, Göteborg, och bevisade att kan man inte sjunga så kan man Verkligen inte sjunga ens Håkan Hellströms sånger bra. Detta når dock inte riktigt upp till den djuplodande tillfredställelse jag nu känner efter ett händelserikt och omväxlande dygn ihop med Sandra.

Det enda jag känner fattas är att min bror hade kommit ihåg min dag, som varje år infaller två dagar före hans egen.