Saturday, March 14, 2009

Vanetragik.

Det kanske är tid för att inse att valmöjligheter är till för att tas.

Jag avskyr de blytunga ankare jag föddes med som släpar emot och drar djupa revor i leran varje gång jag befinner mig i en situation när det jag innerst inne vill göra ställs mot allt jag får itutat i mig sedan barnsben och där impulsen slår mot den stålgrå dörr som är vanans förbannade makt.

Att inte vara säker, inte låtsas bry sig riktigt.

Men veta, och naggas, och tära på mig själv.

4 comments:

Olle said...

Kan du utveckla? Kan du ge exempel?
Jag har aldrig uppfattat dig som en sån som hukar under konventionens makt, nämligen.

Bland skärvor och glas said...

Hela min uppväxt var styrd av, många gånger idiotiska, vanor och regler. Vilka jag nu i efterhand upptäcker hämmar mitt tänkande har fyllt mig med påhittade måsten.
Svårt att utveckla just nu, kanske ovillig att göra det också.

Olle said...

Det är intressant (ska uttalas intress-aAAnt, som en gubbig psykolog på film skulle uttalat det) att du jämställer vanor med regler.

Olle said...

Du gjorde ju faktiskt uppror mot den roll du blev tilldelad på högstadiet, det var det jag ville komma till. Jämför med mig och Esed (ja faktiskt!) som accepterade de roller vi blev tilldelade.