Jultimman

Den är slagen, jultimman, sedan länge känns det nu. Jag sitter här, sömndrucken och halvt missnöjd över att inte kunnat sova lite, och tänker på hur jag ska ta mig från Malmö till Berlin. Färdplanen är lagd, nedskriven och inpräntad men hur många gånger jag än upprepar den vill den inte fastna i mitt medvetande. Jag räknar ned tiden fram tills jag måste lämna och det blir aldrig riktigt klart för mig hur lång tid det är kvar.

Mina två power king står i honör här bredvid, redo att ge sig in i striden och båda är lika villiga att offra sig för den högre uppgiften. Mina väskor är packade och jag har trippelkollat att mitt pass ligger i innefickan, på min rock, just den jag ska ha på mig när jag går.

De senaste två dagarnas "dagvagter" i Köpenhamn har ställt till det, min hjärna påminner mer om en flaskpost där den guppande flyter runt i ett allt stormigare vatten, än om ett någorlunda fungerande organ.

Jag kan, åtminstone, klappa mig själv på axeln för att jag ringde både farmor och mormor för att önska God Jul och prata lite grann. Varje gång jag gör det erfar jag samma känslor, som dubbelhäftande tejp. En god känsla som kommer av vetskapen att de blir glada och en tung känsla som sätter sig fast minst lika hårt som den andra. Efterverkningar av de första många åren av mitt liv och som fortfarande missfärgar mycket av det jag ser nu.

Julen, det är ett exempel. Hur gärna jag än vill så lyckas jag inte.
Jag vet inte när jag ska kunna förmå mig själv att se på julen som jag vill se den på, jag fruktar att jag inte klarar av att göra det själv. Det går nog bara inte.

I år blir dock ingen ensam jul, det är ungefär.. en timme kvar till jag ska åka. Och sedan får tiden bete sig hur den vill, jag ska träffa min flicka när jag är framme och jag hoppas vid allt som är heligt att jag inte sätter mig på fel flyg, somnar på stationen eller blir omhändertagen för min dåsiga blick.

Jag längtar bort, hem till byn och alla jag håller av där och till Berlin, och Sandra.

Det ska bli skönt att lämna Malmö några dagar.


Julen.

Det är ändå en högtid av glädje och vare sig man tror på upphovet, vad många höga röster i samhället förvandlat den till nu eller vad som förväntas av den kan jag ändå tycka att Julens viktigaste budskap är gemenskap och glädje.

Det vill jag ta vara på.

God Jul alla.