Klockan är 17.39.
Klockan är 17.40. Jag funderar på vad jag ska skriva och inser att jag inte har så mycket att välja på. Jag kan ge mig själv beröm för att ha utfört alla punkter på listan jag skrev i mitt huvud, vilket är värt en extra klapp på axeln då jag kom ihåg den, nästan helt problemfritt.
En ny klipptid är inbokad men en månad kan jag verkligen inte vänta. Det är min förbannelse här i livet, att jag aldrig kan få känna mig fin i håret då jag faktiskt vill vara det. Jag blir jämt klippt dagen Efter studenten, veckan Efter bröllopet och nu en månad efter jul och flickvän i Berlin.
Äsch, hon vet väl hur jag ser ut iaf, tror jag. Nåja.
Insidan av en trådlös telefon är inte så mystisk som jag trodde den skulle vara, det var bara två st små AAA-batterier vars uppladdningsförmåga sugits slut de här tre-fyra åren de jobbat febrilt med att ta hårda elinskjutningar i halsen. Rest in peace, nu har jag nya och kommer nog glömma er snart, dessvärre.
Nya batterier och nya, halvtaskiga matlådor från Konsum som nog inte är matlådor i den bemärkelsen att du stoppar ned mat i dem och tar med dig utan mer in-med-skiten-i-kyl&frys-lådor. Det lär hur som helst fungera bättre än en plastbytta med plastfolie över så nu ska jag försöka ta med mig min mat från igår till jobbet och undvika att bli sjuk. Just sjukdom är ett ord jag kommit att frukta sedan jag började jobba i Köpenhamn, och än så länge undvikit, fram tills igår. När mörkret sänkte sig innanför pannan, hela världen krympte, ljuden drog sig iväg och ett obehagligt flimmer lade sig ovanpå ögonen, under ögonlocken så kände jag att det inte gick. Jag kunde inte koncentrera mig alls, jag kunde inte fokusera för en sekund och efter att ha samlat små utspridda och förvirrade fragment av beslutsamhet, upptäckte jag att jag inte heller kunde prata för det som kom ur min mun var inte vad jag tänkte säga.
Gåendes genom Malmös svarta gator och över kullerstenarna vid ett av torgen kom en kille i någonstans mellan 24 och 30 fram till mig, frågade med hackig och labil röst om jag kunde hjälpa honom, hans kropp såg ut på att långsamt börja sjunka ihop, ögonen var röd-gul-vita och han flackade lite med blicken. Jag stannade för att lyssna på vad han hade att säga och tydligen hade han och hans kompisar varit här och festat men de hade alla lämnat honom och dragit hem till Växjö. Jag tror även han menade att de tagit hans plånbok, kort och allt du kan vilja ha när du ska företa dig en tågresa.
- Du, det var ju inget schysst ändå.
Mynten som låg i djupet av min ficka fick gå till denna stackars unge man som blivit utlämnad åt sitt öde av sina vänner, eller före detta vänner, som ett slags practical joke antar jag. Dock kan man nog stryka "joke", så practical blev det. Vilket inte är så praktiskt att säga. Understryker väl hur jävla dumt det är när själva ordet inte talar för sig självt och är obrukbart.
17.52.
Jag måste till jobbet. Jävla skit.
När Sandra kommer hem ska jag spöa skiten ur henne. Inte bara i kort, utan även boxning på Wii. Hoppas hon gör mer motstånd än på riktigt och i Skitgubbe, annars får jag nog omvärdera henne till en liten fjant.
Växjö, det är fan en konstigt stavad plats.
Klockan är 17.40. Jag funderar på vad jag ska skriva och inser att jag inte har så mycket att välja på. Jag kan ge mig själv beröm för att ha utfört alla punkter på listan jag skrev i mitt huvud, vilket är värt en extra klapp på axeln då jag kom ihåg den, nästan helt problemfritt.
En ny klipptid är inbokad men en månad kan jag verkligen inte vänta. Det är min förbannelse här i livet, att jag aldrig kan få känna mig fin i håret då jag faktiskt vill vara det. Jag blir jämt klippt dagen Efter studenten, veckan Efter bröllopet och nu en månad efter jul och flickvän i Berlin.
Äsch, hon vet väl hur jag ser ut iaf, tror jag. Nåja.
Insidan av en trådlös telefon är inte så mystisk som jag trodde den skulle vara, det var bara två st små AAA-batterier vars uppladdningsförmåga sugits slut de här tre-fyra åren de jobbat febrilt med att ta hårda elinskjutningar i halsen. Rest in peace, nu har jag nya och kommer nog glömma er snart, dessvärre.
Nya batterier och nya, halvtaskiga matlådor från Konsum som nog inte är matlådor i den bemärkelsen att du stoppar ned mat i dem och tar med dig utan mer in-med-skiten-i-kyl&frys-lådor. Det lär hur som helst fungera bättre än en plastbytta med plastfolie över så nu ska jag försöka ta med mig min mat från igår till jobbet och undvika att bli sjuk. Just sjukdom är ett ord jag kommit att frukta sedan jag började jobba i Köpenhamn, och än så länge undvikit, fram tills igår. När mörkret sänkte sig innanför pannan, hela världen krympte, ljuden drog sig iväg och ett obehagligt flimmer lade sig ovanpå ögonen, under ögonlocken så kände jag att det inte gick. Jag kunde inte koncentrera mig alls, jag kunde inte fokusera för en sekund och efter att ha samlat små utspridda och förvirrade fragment av beslutsamhet, upptäckte jag att jag inte heller kunde prata för det som kom ur min mun var inte vad jag tänkte säga.
Gåendes genom Malmös svarta gator och över kullerstenarna vid ett av torgen kom en kille i någonstans mellan 24 och 30 fram till mig, frågade med hackig och labil röst om jag kunde hjälpa honom, hans kropp såg ut på att långsamt börja sjunka ihop, ögonen var röd-gul-vita och han flackade lite med blicken. Jag stannade för att lyssna på vad han hade att säga och tydligen hade han och hans kompisar varit här och festat men de hade alla lämnat honom och dragit hem till Växjö. Jag tror även han menade att de tagit hans plånbok, kort och allt du kan vilja ha när du ska företa dig en tågresa.
- Du, det var ju inget schysst ändå.
Mynten som låg i djupet av min ficka fick gå till denna stackars unge man som blivit utlämnad åt sitt öde av sina vänner, eller före detta vänner, som ett slags practical joke antar jag. Dock kan man nog stryka "joke", så practical blev det. Vilket inte är så praktiskt att säga. Understryker väl hur jävla dumt det är när själva ordet inte talar för sig självt och är obrukbart.
17.52.
Jag måste till jobbet. Jävla skit.
När Sandra kommer hem ska jag spöa skiten ur henne. Inte bara i kort, utan även boxning på Wii. Hoppas hon gör mer motstånd än på riktigt och i Skitgubbe, annars får jag nog omvärdera henne till en liten fjant.
Växjö, det är fan en konstigt stavad plats.
No comments:
Post a Comment