So come come come.
Come let's dream, son.
Jag hör orden flyta runt mina öron och in, bara för att titta och på skoj hoa i det ekande utrymmet som finns där bortom. Det får mig att vakna till och jag upptäcker att jag återigen har glömt mitt vitaminpiller som ligger, nästan perfekt rakt framför mig. Så jag tar det bruna, hårda pillret och lägger mot tungan, det smakar något konstigt jag inte kan bestämma mig för vad det är, sköljer ned det med tjock juice och börjar enträget kämpa mig igenom yoghurten med müsli med min trasiga sked.
Det finns ingen lust att äta. Det har det inte gjort på länge, den försvann för flera år sedan och jag kan nästan känna skillnaden ibland, som när solen går i molnen, luften tar ett djupt och kallt andetag och sen släpper ut sitt regn på alla som inte finner skydd.
Mina drömmar denna natten kretsade kring det. Att finna skydd mot regnet. På min gamla gata i Norrköping befann jag mig när himlens portar så "nu jävlar ska ni dö" och vände badkaret upp och ned. Överallt sprang människor som desperat letade skydd men inget skydd fanns att finna. Jag hittade ett provisoriskt skjul som släppte in vatten på många ställen att det liknade en schweizerost. När vattendropparna fann en väg igenom plåttaket och träffade någon som i falsk förhoppning pustade ut så skrek människan, långt och länge, panik spred sig bland alla andra och situationen verkade hopplös. För alla utom mig, för jag fattade inte, det var ju bara lite regn?
Nu ramlade den trasiga skeden äntligen ned i den tomma tallriken och jag är redo. Ännu en onsdag, det betyder fotboll. En sport jag verkligen inte behärskar. Bollen är alltid lite för rund, lite för snabb och lite för horig. Den vill aldrig bara vara med mig utan ska jämt kleta runt och umgås med så många andra. Jag vill sparka bort den jäveln men jag måste göra det med stil och situationen är ibland nästan ohållbar.
Men jag är nöjd så länge jag inte skadar mig så allvarligt, lite skrubbsår och blodfläckar får mig bara att känna mig mer delaktig eftersom mål inte är något jag brukar göra. Då kan jag stolt sträcka på ryggen, lätt stönande och peka på dem med en förklarande nick. Jag var där jag med och utan mig skulle inget fungera. I do the dirty work.
Och jag brukar slå mig.
Come let's dream, son.
Jag hör orden flyta runt mina öron och in, bara för att titta och på skoj hoa i det ekande utrymmet som finns där bortom. Det får mig att vakna till och jag upptäcker att jag återigen har glömt mitt vitaminpiller som ligger, nästan perfekt rakt framför mig. Så jag tar det bruna, hårda pillret och lägger mot tungan, det smakar något konstigt jag inte kan bestämma mig för vad det är, sköljer ned det med tjock juice och börjar enträget kämpa mig igenom yoghurten med müsli med min trasiga sked.
Det finns ingen lust att äta. Det har det inte gjort på länge, den försvann för flera år sedan och jag kan nästan känna skillnaden ibland, som när solen går i molnen, luften tar ett djupt och kallt andetag och sen släpper ut sitt regn på alla som inte finner skydd.
Mina drömmar denna natten kretsade kring det. Att finna skydd mot regnet. På min gamla gata i Norrköping befann jag mig när himlens portar så "nu jävlar ska ni dö" och vände badkaret upp och ned. Överallt sprang människor som desperat letade skydd men inget skydd fanns att finna. Jag hittade ett provisoriskt skjul som släppte in vatten på många ställen att det liknade en schweizerost. När vattendropparna fann en väg igenom plåttaket och träffade någon som i falsk förhoppning pustade ut så skrek människan, långt och länge, panik spred sig bland alla andra och situationen verkade hopplös. För alla utom mig, för jag fattade inte, det var ju bara lite regn?
Nu ramlade den trasiga skeden äntligen ned i den tomma tallriken och jag är redo. Ännu en onsdag, det betyder fotboll. En sport jag verkligen inte behärskar. Bollen är alltid lite för rund, lite för snabb och lite för horig. Den vill aldrig bara vara med mig utan ska jämt kleta runt och umgås med så många andra. Jag vill sparka bort den jäveln men jag måste göra det med stil och situationen är ibland nästan ohållbar.
Men jag är nöjd så länge jag inte skadar mig så allvarligt, lite skrubbsår och blodfläckar får mig bara att känna mig mer delaktig eftersom mål inte är något jag brukar göra. Då kan jag stolt sträcka på ryggen, lätt stönande och peka på dem med en förklarande nick. Jag var där jag med och utan mig skulle inget fungera. I do the dirty work.
Och jag brukar slå mig.
No comments:
Post a Comment