Lego

Jag lekte inte så mycket med lego när jag var liten. Mestadels försökte jag sätta ihop de små hårda och kantiga bitarna till färglada kreationer som aldrig, hur jag än försökte, blev lika genialiska som Olles. Sakerna han byggde hade allt; luckor, förrådsutrymmen, kanontorn, vingar och allting satt så precist ihop att om någon från Nasa hade haft vägarna förbi rummet där vi satt och sett honom in action så hade han säkert jobbat där idag.
Inte i rummet alltså, på Nasa.

Vad som slog mig igår natt är att det inte går att lägga lego med bara en bit.

Jag saknar min legobit.. hon som fyller hela mig med änglakör och tysta fyrverkerier när hon, efter att ha myst in sig så nära och mjukt som möjligt och i sin sköna trötthet suckat nöjt då vi, ljudlöst klickar till, och sluts samman till en existens där i sängen.

Henne saknar jag. Väldigt mycket emellanåt. Och mer och mer desto mer jag tänker på henne och hur underbara dagarna i Paris var.
Hur vackra alla hus är och hur vi går över gatstenarna, hand i hand, tittar oss omkring, pratar, skrattar, och sneglar på varandra.
Sådär barnsligt och mesigt som vi fortfarande gör, för inte finns det en chans i världen att vi faktiskt Tror på att det inte syns. Vi vill att den andre ska märka det och vi njuter av att ana det själva.

Jag tittar på hennes bild där hon ligger under täcket och suckar.. för jag vill ligga där jag med, och jag vill o-zebra henne och bita i hennes nacke.

Sen vill jag, lycklig över att vara med henne och trött efter alla sinnes-upplevelser, somna in som en del av det finaste pusslet någonsin.

Det jag bara kan lägga med Henne.