Post-Paris

Jag satt uppe länge inatt, ignorerade min trötta kropps budbärare som snällt fick stå vid dörren och vänta. Timmarna flöt och jag började tänka i slow motion. "En bil kanske krashar.. grannen kanske sätter på sin tvättmaskin.. hennes lilla fot kanske flyger upp och bonkar henne på pannan..", alla och envar en önsketanke om att min flicka som sover därborta i Paris skulle vakna upp från Marie Antoinettes introslinga som säkert spelats 43 gånger redan och upptäcka att jag fortfarande var här. Jag försökte väcka henne på telepatisk väg men hon sov för djupt, för sött, för underbart fint.
Vi har sagt godnatt till varandra tre nätter i rad nu, på riktigt. Inte via Skype och en trött liten suck som tynar ut till tystnad som enbart bryts av söta små vanor i sömnen, som att klia sig på näsan, dra upp benen under täcket eller att plötsligt falla i skratt, ett underbart, ärligt och oväntat litet klingande fnitterskratt.
Men igår gick det inte, jag somnade själv alldeles för sent på natten och tänkte att jag nu varit vaken i 20 timmar, på henne, jordgubbar, båtar och sol. Jag tänkte på hur sköna mina kuddar är jämfört med hennes ihoppressade stackare utan vare sig luft eller fjädrar, på hur mycket jag tycker om att hon fluffar ihop ett täcke till en kudde åt mig när jag ligger bredvid henne och låtsas som att min halvt onaturliga pose med huvudet på sned mot väggen är skönt. När solen började hitta sin väg tillbaks och visade sig genom springorna mellan rullgardinerna och fönstren somnade jag äntligen, närandes en önskan om att få se henne när jag vaknade. Eller känna henne innan jag vaknar, hur hennes ben ligger mot mitt och hennes arm lätt vilar på min rygg. Ibland kan jag känna hennes väldigt lilla näsa andas ut små lätta pustar av själ över min hals och jag kan inte komma på något mer fantastiskt sätt att vakna på.
Idag är dock alla parisiska hus, gamla, vackra och fulla av minnen, utbytta mot den så omtalade Verkligheten. Det är som vanligt dags att jobba, ett tidigarelagt nattpass som ger mig chansen att somna med henne när jag kommer hem.
Jag ska läsa hennes ord igen och beundra hennes foton. De känns lite mer eftersom jag var där, de får mig att längta igen.
Som hon alltid får.
igen och igen och igen.