Vad fan gör jag uppe fortfarande?
Magen börjar snart kurra och solens röda krigare klättrar snart över hustaken på andra sidan gården.
Och här sitter jag. Fortfarande. Min kärlek till nätterna har i många år fått mig att stanna upp länge, att gå ut och natt-vandra eller att lugnt sitta och alstra ett glas vin eller cola bara för att känna stillheten och tystnaden. Men det är inte så nu. Det har det inte varit på länge.
Min njutning har förbyts i något annat, något svårdefinierat som bara får mig att sitta uppe. Det är något som försvårar beslutet att gå och lägga sig, något som förflyttar sängen från sin underbara plats i hörnet till ett rum längre bort.
Jag kände av försommarnattens varma bris på vägen hem från jobbet. Mörkret var perfekt, luften fantastisk och himlen djup och vacker. Men så fort jag kom hem förbyttes mörkret mot artificiellt ljus. Värmen mot instängd elektricitet. Hela vägen hem gick jag leende och nästan drömde om Sandra. Jag älskar de stunderna, då hon bara sköljer över hela mig och vaggar mig i sitt vatten. Som en perfekt sjö på sommaren när hela kroppen, från fötterna upp till huvudet, varje hårstrå från rot till topp och hela själen skriker efter att få skölja av sig.
Hungern kommer nu, jag märker det. Men jag känner den, snart är den borta och jag kan sova. Självklart vaknar jag en tid och går upp långt mycket senare. Aldrig i världen att jag kommer upp till tio för att agera flytthjälp. Solljuset kommer fräta bort min hud och bara lämna kvar rykande rester i mina ögonglober.
Det är mycket jag behöver göra, mycket jag ännu inte fått uträttat.
I morgon är en dag för att i en god väns sällskap prata, skratta, fundera och försöka besluta.
Jag måste bara våga.
Magen börjar snart kurra och solens röda krigare klättrar snart över hustaken på andra sidan gården.
Och här sitter jag. Fortfarande. Min kärlek till nätterna har i många år fått mig att stanna upp länge, att gå ut och natt-vandra eller att lugnt sitta och alstra ett glas vin eller cola bara för att känna stillheten och tystnaden. Men det är inte så nu. Det har det inte varit på länge.
Min njutning har förbyts i något annat, något svårdefinierat som bara får mig att sitta uppe. Det är något som försvårar beslutet att gå och lägga sig, något som förflyttar sängen från sin underbara plats i hörnet till ett rum längre bort.
Jag kände av försommarnattens varma bris på vägen hem från jobbet. Mörkret var perfekt, luften fantastisk och himlen djup och vacker. Men så fort jag kom hem förbyttes mörkret mot artificiellt ljus. Värmen mot instängd elektricitet. Hela vägen hem gick jag leende och nästan drömde om Sandra. Jag älskar de stunderna, då hon bara sköljer över hela mig och vaggar mig i sitt vatten. Som en perfekt sjö på sommaren när hela kroppen, från fötterna upp till huvudet, varje hårstrå från rot till topp och hela själen skriker efter att få skölja av sig.
Hungern kommer nu, jag märker det. Men jag känner den, snart är den borta och jag kan sova. Självklart vaknar jag en tid och går upp långt mycket senare. Aldrig i världen att jag kommer upp till tio för att agera flytthjälp. Solljuset kommer fräta bort min hud och bara lämna kvar rykande rester i mina ögonglober.
Det är mycket jag behöver göra, mycket jag ännu inte fått uträttat.
I morgon är en dag för att i en god väns sällskap prata, skratta, fundera och försöka besluta.
Jag måste bara våga.
No comments:
Post a Comment