det är väl på sin plats att skriva någonting då jag varit full och blivit osams med min flickvän.
Är det inte då man ska skriva, mycket, snyftande och självömkande?
Men det tänker jag inte göra, inte idag. Jag blev så jävla besviken i morse när jag rumlade hem klockan tio-halv elva efter en helt galet lång kväll med jobbkompisarna.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att skicka störiga sms till min flickvän.
"Ooe".
Ett rätt kort och sammanfattat sms. Jag slant och kom åt skicka-knappen av misstag, svor och tog tag i det igen.
"Men!t är du vaken älskling?"
T'et ville bara in där.
Där gjorde jag väl mitt största fel för dagen, att försöka få prata och säga Sova gott innan jag la mig ett par timmar.
För prata ville hon inte, inte på riktigt. Att sitta här och trycka tangenter i en timme gick bra, men att låta mig höra hennes röst bara för en sekund, det gick inte. Hon grät. Det sa hon, och jag tror henne. Hon hade bestämt sig för att jag knullat blondiner igår, så därför ville hon inte bli nuddad av min äckliga röst.
Hon litar inte på mig.
Tydligen är vårt förhållande enkelspårigt där, jag litar på henne. Jag börjar bli förbannad på det här nu, hennes anklagelser. I min värld är det inte värt att kasta bort dyrbar tid med varandra för påhittat jävla mumbojumbo, men i hennes är det det, om det är hon som får stå för fiolerna. Det spelar ingen roll hur många gånger vi gått igenom skiten, för hon ger blanka fan i vilket. Att hon gjorde slut med mig, dumpade mig och tyckte det var en bra sak att vi inte skulle träffas igen, att vår labyrint tog slut, det har på något makalöst sätt ingen betydelse i det långa loppet. Att mitt inre, som redan var ganska skört och trasigt, gick sönder som en spegel när den träffar stengolvet, är oviktigt för det var vad som hände sen som överskuggade allting.
Givetvis är det ingenting jag i efterhand tycker om, absolut inte. Det vet hon. Då spelar det ingen roll att hon hade gjort samma sak och skrivit ned varenda detalj för mig att läsa här. Som hon gjorde under de första två-tre månader vi träffades. Då jag var livrädd för att gå ut på internet och läsa någonting jag inte ville läsa, och läste, alltid frivilligt då jag själv klickade mig fram men lika oundvikligt som att regndroppar faller nedåt och inte uppåt.
Tårar faller även de nedåt.
Jag vill inte tänka på att hennes kinder fuktas av tårar, att de rinner ned och lämnar kanten av hennes käke och snabbt snabbt faller till marken. Jag vill inte kasta bort någon tid alls med henne.
Aldrig i hela mitt liv har jag tyckt om någon så genuint och brinnande mycket som henne. Aldrig har jag under så lång tid konstant tänkt, drömt, saknat och älskat en enda liten flicka. För aldrig någonsin hade jag träffat henne. Jag gör i princip vad som helst för Sandra. Att åka Europa runt för att vara med henne några dagar mellan jobbpassen är en stor grej för mig. Det är ingen rutin som funnits i mig och något jag fick kämpa med först, inte att vilja, utan att klara av men det gick så underbart lätt att bara lämna landet för att få krama hon som kramar mitt hjärta att jag stundtals förvånades.
Att, som imorse, slänga bort en morgon och istället för att få höra den underbaraste rösten, bråka med bokstäver känns idiotiskt. Att göra mig så besviken och, nästan chockad, genom att bara inte vilja prata med mig på Skype tycker jag självklart också är onödigt. Klart som fan jag var rätt så full, rösten sliten av många många timmars prat och ett par dumma cigg, men vad fan. Vad fan. Jag hade inte sagt nej till att prata med henne, inte någon gång. Jag trodde inte ens att hon kunde säga nej på det sättet till mig heller, det fanns inte i min värld att vi skulle göra så.
Det gjorde ont. Det tryckte ned.
Det gör det än.
Och visst har jag inte skrivit något slaskigt skit eftersom jag var full igår och blev osams med hon jag är kär i. Visst inte..
Till och med min mango dog igår.
Är det inte då man ska skriva, mycket, snyftande och självömkande?
Men det tänker jag inte göra, inte idag. Jag blev så jävla besviken i morse när jag rumlade hem klockan tio-halv elva efter en helt galet lång kväll med jobbkompisarna.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att skicka störiga sms till min flickvän.
"Ooe".
Ett rätt kort och sammanfattat sms. Jag slant och kom åt skicka-knappen av misstag, svor och tog tag i det igen.
"Men!t är du vaken älskling?"
T'et ville bara in där.
Där gjorde jag väl mitt största fel för dagen, att försöka få prata och säga Sova gott innan jag la mig ett par timmar.
För prata ville hon inte, inte på riktigt. Att sitta här och trycka tangenter i en timme gick bra, men att låta mig höra hennes röst bara för en sekund, det gick inte. Hon grät. Det sa hon, och jag tror henne. Hon hade bestämt sig för att jag knullat blondiner igår, så därför ville hon inte bli nuddad av min äckliga röst.
Hon litar inte på mig.
Tydligen är vårt förhållande enkelspårigt där, jag litar på henne. Jag börjar bli förbannad på det här nu, hennes anklagelser. I min värld är det inte värt att kasta bort dyrbar tid med varandra för påhittat jävla mumbojumbo, men i hennes är det det, om det är hon som får stå för fiolerna. Det spelar ingen roll hur många gånger vi gått igenom skiten, för hon ger blanka fan i vilket. Att hon gjorde slut med mig, dumpade mig och tyckte det var en bra sak att vi inte skulle träffas igen, att vår labyrint tog slut, det har på något makalöst sätt ingen betydelse i det långa loppet. Att mitt inre, som redan var ganska skört och trasigt, gick sönder som en spegel när den träffar stengolvet, är oviktigt för det var vad som hände sen som överskuggade allting.
Givetvis är det ingenting jag i efterhand tycker om, absolut inte. Det vet hon. Då spelar det ingen roll att hon hade gjort samma sak och skrivit ned varenda detalj för mig att läsa här. Som hon gjorde under de första två-tre månader vi träffades. Då jag var livrädd för att gå ut på internet och läsa någonting jag inte ville läsa, och läste, alltid frivilligt då jag själv klickade mig fram men lika oundvikligt som att regndroppar faller nedåt och inte uppåt.
Tårar faller även de nedåt.
Jag vill inte tänka på att hennes kinder fuktas av tårar, att de rinner ned och lämnar kanten av hennes käke och snabbt snabbt faller till marken. Jag vill inte kasta bort någon tid alls med henne.
Aldrig i hela mitt liv har jag tyckt om någon så genuint och brinnande mycket som henne. Aldrig har jag under så lång tid konstant tänkt, drömt, saknat och älskat en enda liten flicka. För aldrig någonsin hade jag träffat henne. Jag gör i princip vad som helst för Sandra. Att åka Europa runt för att vara med henne några dagar mellan jobbpassen är en stor grej för mig. Det är ingen rutin som funnits i mig och något jag fick kämpa med först, inte att vilja, utan att klara av men det gick så underbart lätt att bara lämna landet för att få krama hon som kramar mitt hjärta att jag stundtals förvånades.
Att, som imorse, slänga bort en morgon och istället för att få höra den underbaraste rösten, bråka med bokstäver känns idiotiskt. Att göra mig så besviken och, nästan chockad, genom att bara inte vilja prata med mig på Skype tycker jag självklart också är onödigt. Klart som fan jag var rätt så full, rösten sliten av många många timmars prat och ett par dumma cigg, men vad fan. Vad fan. Jag hade inte sagt nej till att prata med henne, inte någon gång. Jag trodde inte ens att hon kunde säga nej på det sättet till mig heller, det fanns inte i min värld att vi skulle göra så.
Det gjorde ont. Det tryckte ned.
Det gör det än.
Och visst har jag inte skrivit något slaskigt skit eftersom jag var full igår och blev osams med hon jag är kär i. Visst inte..
Till och med min mango dog igår.
10 comments:
Du skriver fint, precis som citronmuffin.
"Aldrig i hela mitt liv har jag tyckt om någon så genuint och brinnande mycket som henne."
Och ändå var du tvungen att knulla nån annan. Makes sense.
Libra.
Du kan ju försöka uppbringa ett uns intelligens och begripa vad det står innan du ska in med nån jävla jag-vet-attityd.
Makes sense?
Det är rätt svårt att begripa vad det är du menar med ditt inlägg. Verkligen. Tydlig är dock patetiken.
Libras inlägg makes lots of sense.
Klart hon dumpade dig då. Vad hade du trott?
Klart hon nojjar. Du borde låta henne noja i evigheters evigheter utan ett att säja ett ord om det nu är det hon vill, istället för att ynkla dig om att du var så trasig att du var tvungen att knulla nån annan.
haha.
vad är det för idioter som kommer hit och agerar pestspridare?
Ynklar mig?
Svårt att begripa?
Ja, då har ni ju det inte så lätt för er.
Det står där, att vi gjorde slut. Det innebär också att eftersom hon dessutom bodde i Berlin så försökte jag gå vidare med mitt liv, träffa nya människor etc.
Jag antar att ni som skriver meningslösa kommentarer här aldrig skulle göra det samma utan bara ge upp och gråta livet ut.
Men sandra är värd allt det bästa och jag hoppas att vi aldrig går igenom samma faser igen som vi gjorde då.
sara.
klart att hon gjorde? vad vet du om det? vi gjorde först slut, sen träffade jag den andra. vilket jag nu ångrar och önskar ogjort men det går ju inte.
svårt att begripa?
Later lite som "Friends serien- We were on a break!!" Om ni inte var tillsammans sa kan hon inte riktigt skylla dig for nagot, men, det betyder ju kanske inte att hon som alla andra tjejer vill att exet ska ligga hemma och grata isallet for att ga vidare...
/Jen
det du skriver framkallar magont i mig.
du forklarar med en tydlighet som far mig att kanna delaktighet i vad som sker med dig. din kanslonarvaro gor att det kanns som att jag kanner dig, vilket jag ju inte alls gor. men jag kanner igen mig i dig. jag kanner igen sandra vars blogg jag laste forst.
man ar sa nara men plotsligt sa langt borta.
jag kan bara saga att jag forstar dig for vad det ar vart, och jag hoppas att ni loser det till det basta.
Jag tycker inte att du gjorde nått fel. Klart det gör ont hos henne. Men att dar upp det hela tiden kommer inte hjälpa varken henne eller dig. Stå på dig!
Jag tycker att det blir någon slags metabloggning när man läser dina ord om flickan i våras, som vi, som också är Sandras läsare, först läste om hos henne. Det är väldigt utlämnande och ärligt, som att ni skalar bort alla barriärer, men kanske ibland lite grand kommunicerar genom era bloggar? Jag vet ingenting om er, jag vet bara att jag, jag, jag tycker att både du och hon skriver bra och fint, liksom dyrbart. Och jag tycker att det är sorgligt att främlingar pekar med hela handen och dömer, skriver saker som de aldrig skulle våga säga med samma säkerhet om ni stod öga mot öga. Bara den som är helt oskyldig själv kan slänga första stenen och så vidare. För du har ju rätt: det är bara du och Sandra som vet sanningen. Bemöda dig inte att svara dem som har en bild av dig utifrån sina egna förufattade meningar. Text är bara ord.
/Lasken
Post a Comment