Det hänger nästan i luften. Smågrinigt, trött och irriterat. Det vill ju inte vara där, det har jobbat i tre dagar och när solen äntligen löste av det fick det ändå bara en dag ledigt.
En dag ledigt utan att konstant arbeta och trycka ut regn ur de lika trötta molnen.
Regnen och molnen kramar varandras händer, önskar de fick vila och börjar nästan erkänna att de själva saknar solen. De är dessutom avundssjuka på den jäveln. Den behöver aldrig gå upp tidigt på morgonen för molnen skymmer den, den behöver inte trött hänga kvar där uppe för regnet porlar ned och önskar de hade bytt pass.
Till och med regnbågen börjar tröttna.
Den har länge känt rivalitet med stjärnornas skönhet men tröstat sig med att människorna och de storögda rådjuren aldrig kan betrakta dem samtidigt, och oftast kommer regnbågen med hopp om värme och uppehåll från det blöta kalla. Det blöta kalla utfrysandet, där de hemlösa huttrar under sina genomblöta dagstidningar som trots att de sedan länge gett upp sin värmande torrhet ändå får ligga över dem som skydd, där de små kidden trycks ut från moderns mjuka och varma pälsmage av de andra, lite starkare kidden så att de ensamma får ligga i regnet och huttra.
Regnet har runnit nedför mina näsa och smugit sig in under mina kläder två av de tre senaste dagarna. Jag känner mig fortfarande lite frusen och jag saknar min egen lilla regnbåge.
Jag är smått irriterad, grinig och väldigt trött.
Jag kan inte sträcka ut min hand och röra vid henne, än mindre greppa hennes. Jag kan bara se hennes Inte-vid-datorn-tatuerade msn-namn och undra om hon ändå inte var online när jag äntrade cyberrymden.
Jag rynkar pannan åt mig själv för att jag vill tro att det mycket väl kan vara så. Jag kan inte skina utan henne, inte lysa mot någon. Allra minst mot mig själv.
Jag håller huvudet över vattnet och fäster korkar i öronen för att inte sjunka under ytan ibland. Hur många gånger jag än öppnar min mobilen kan jag inte finna mer än ett spontant sms från henne sedan den 9e Maj. Vilket känns som en evighet sen.
Räknat på en höft kanske hon svarat på en fjärdedel av alla mina, många gånger meningslösa sms, och ofast fem-sex timmar efter att jag skickat dem. Ända sedan hennes vän Daniel åkte till henne har vi i princip befunnit oss exakt så långt som det är från Malmö till Paris. När hon inte varit med honom så har hon varit ute med Joshua och festat till långt in på morgonen. Något jag begick en dödssynd genom att göra. Och jag känner mig lite som rådjurskiddet som knuffas ut i regnet av sina starkare och snabbare syskon.
Fast vi inte alltid drar jämt, när två starka viljor låser sig själva i idiot-läge så har vi alltid en regnbåge eller en varm plats att krypa in på. Men när hon är så långt borta, och verkligen beter sig Långt borta, då är min varma plats full av regnfukt och vindpustar. Jag fungerar inte riktigt när hjärnan hänger i ett trött träd och kroppen längtar efter varm och skön vila.
Jag vill gå hand i hand med henne och inte känna att skallen är som en påse nötter, utan någon som äter upp mina nötter på ett sött sätt...
nu kom hon online.
jag behöver nog skölja av hela mig.
En dag ledigt utan att konstant arbeta och trycka ut regn ur de lika trötta molnen.
Regnen och molnen kramar varandras händer, önskar de fick vila och börjar nästan erkänna att de själva saknar solen. De är dessutom avundssjuka på den jäveln. Den behöver aldrig gå upp tidigt på morgonen för molnen skymmer den, den behöver inte trött hänga kvar där uppe för regnet porlar ned och önskar de hade bytt pass.
Till och med regnbågen börjar tröttna.
Den har länge känt rivalitet med stjärnornas skönhet men tröstat sig med att människorna och de storögda rådjuren aldrig kan betrakta dem samtidigt, och oftast kommer regnbågen med hopp om värme och uppehåll från det blöta kalla. Det blöta kalla utfrysandet, där de hemlösa huttrar under sina genomblöta dagstidningar som trots att de sedan länge gett upp sin värmande torrhet ändå får ligga över dem som skydd, där de små kidden trycks ut från moderns mjuka och varma pälsmage av de andra, lite starkare kidden så att de ensamma får ligga i regnet och huttra.
Regnet har runnit nedför mina näsa och smugit sig in under mina kläder två av de tre senaste dagarna. Jag känner mig fortfarande lite frusen och jag saknar min egen lilla regnbåge.
Jag är smått irriterad, grinig och väldigt trött.
Jag kan inte sträcka ut min hand och röra vid henne, än mindre greppa hennes. Jag kan bara se hennes Inte-vid-datorn-tatuerade msn-namn och undra om hon ändå inte var online när jag äntrade cyberrymden.
Jag rynkar pannan åt mig själv för att jag vill tro att det mycket väl kan vara så. Jag kan inte skina utan henne, inte lysa mot någon. Allra minst mot mig själv.
Jag håller huvudet över vattnet och fäster korkar i öronen för att inte sjunka under ytan ibland. Hur många gånger jag än öppnar min mobilen kan jag inte finna mer än ett spontant sms från henne sedan den 9e Maj. Vilket känns som en evighet sen.
Räknat på en höft kanske hon svarat på en fjärdedel av alla mina, många gånger meningslösa sms, och ofast fem-sex timmar efter att jag skickat dem. Ända sedan hennes vän Daniel åkte till henne har vi i princip befunnit oss exakt så långt som det är från Malmö till Paris. När hon inte varit med honom så har hon varit ute med Joshua och festat till långt in på morgonen. Något jag begick en dödssynd genom att göra. Och jag känner mig lite som rådjurskiddet som knuffas ut i regnet av sina starkare och snabbare syskon.
Fast vi inte alltid drar jämt, när två starka viljor låser sig själva i idiot-läge så har vi alltid en regnbåge eller en varm plats att krypa in på. Men när hon är så långt borta, och verkligen beter sig Långt borta, då är min varma plats full av regnfukt och vindpustar. Jag fungerar inte riktigt när hjärnan hänger i ett trött träd och kroppen längtar efter varm och skön vila.
Jag vill gå hand i hand med henne och inte känna att skallen är som en påse nötter, utan någon som äter upp mina nötter på ett sött sätt...
nu kom hon online.
jag behöver nog skölja av hela mig.
No comments:
Post a Comment