Lite bakirån

det var så han gjorde.
Bakifrån. Försiktigt smygandes, jag kunde se att han njöt av det. Helt plötsligt tryckte han in allting på en gång.
Bulgarerna bara välde in in Konstantinopel. Det snabbt uppkomna intresset för kyrkor visade sig har varit en del av hans plan.
Där slutade också omgången av Byzantium vi nyss spelat. Ett rätt kul brädspel av många, som jagprövat på sistone när jag i sällskap med Jonas och Petterson/Pettson/Betsson dödat kvällstimmar med att spela spel. Den typen av spel jag bara vetat om att den fanns men som funnits i deras värld på djup nivå sedan många år och det vidgar mina vyer för ordet "brädspel". Jag förstår nu var en rad dator-, och tv-spel fått sina influenser ifrån. Och det är ju kul för en nörd som mig.
På vägen hem längs den glest gatlampebelysta gatan fick jag syn på ett soffbord som otroligt nog verkade både relativt högt och inte genomfult. Mobilen åkte fram men när jag precis upptäckt att det där med att ta kort i mörker inte är dennes grej fann jag mig också tänka att det nog var lika bra att jag inte kunde ta ett kort på det alls.

Risken finns ju att Sandra skulle tycka det var ett irriterande inslag på natten att få ett sms av mig med bara några få ord om att jag hittat någonting jag tyckte var fint och jag vågar inte störa henne, inte efter att under de senaste timmarna hört min egen röst i huvudet säga "egentligen vill jag inte prata med honom". Hennes ord.
Och resten av vad hon skrev följer med dem på färden genom mina många mörka små vrår och fastnar likt äckliga flugor i nät till fula spindlars glädje.
De åttabenade äcklen lagrar flugorna i kokonger och gömmer dem ännu djupare ned där de någon dag förmodligen kommer syras ned, ätas upp och spys ut.
Men vad det gör för skada för min Norrköpingshjärna vet jag inte.
Kanske ingen.

Fast resterna faller nedåt och det är där det klumpar igen.