I förrgår var det dagen emellan dagarna. Mellan min kompis och min egen födelsedag. Det var även S:t Patrics day som, om man har ett par jobbkompisar från Irland eller åtminstone har haft det och tycker att det räcker som orsak, är en utmärkt dag för att gå ut och sätta sig i den uppblåsbara båten och sjösätta den i Guiness-floden.
Båten låg där bekvämt guppande och det var nog inte förrns Peter bet mig i handen då jag låg med benen över två stolar på vilka Paul och Peter satt och överkroppen ned i golvet i en inte riktigt naturlig vinkel, som jag insåg att båten kanske ändå läckte lite.
Hur som helst var det en alldeles förträffligt trevlig kväll som fick kosta vad den kosta ville, pengar ska man ju ha till något.
Dagen därpå, då jag som första gången i mitt liv vaknade som 25 år gammal, insåg jag att jag inte alls mådde speciellt illa och när jag kände min flickas värme mot min hud, öppnade ögonen och såg rakt in i hennes blev hela jag så jävla löjligt glad att jag låg kvar där i säkert en timme och bara försökte insupa henne, hennes doft, färger, hår, kittel och läppar längre och längre.
Idag är också en av dessa dagar som, inklämda likt den extra bullen på kakfatet, inte är lika viktig som de på sidan av utan bara befinner sig här mest av vana eller för att den måste. Imorgon ska jag nämligen sitta på flyget till Stockholm, kl 09.35, för att vid ankomst leta upp mitt fem-stjärniga hotell innan vi som åkt upp beger oss till casinot för att deala någon liten sidoturnering till Nordic Masters. Tror jag, ingen av oss är säkra på vad som händer och vi vet ännu inte exakt När vi börjar.
Nu är inte det det viktigaste. Det jag känner är viktigast är att det är såna här dagar jag behöver. Det har varit för mycket monotont och grått, lite hjälp på traven för det här med att leva, uppleva, lära, det är den sortens inslag jag behöver.
Snart ska jag packa, det är CSI på tv och distraherar mig lagomt mycket för att få allting jag gör att ta dubbelt så lång tid.
Och det får mig också att börja sakna min lilla skitpaj till flicka.. första dagen av nio hon är borta, i Paris. Den lilla skiten.
världens finaste lilla skit, mer exakt.
men jag får vara en stor pojke.
Båten låg där bekvämt guppande och det var nog inte förrns Peter bet mig i handen då jag låg med benen över två stolar på vilka Paul och Peter satt och överkroppen ned i golvet i en inte riktigt naturlig vinkel, som jag insåg att båten kanske ändå läckte lite.
Hur som helst var det en alldeles förträffligt trevlig kväll som fick kosta vad den kosta ville, pengar ska man ju ha till något.
Dagen därpå, då jag som första gången i mitt liv vaknade som 25 år gammal, insåg jag att jag inte alls mådde speciellt illa och när jag kände min flickas värme mot min hud, öppnade ögonen och såg rakt in i hennes blev hela jag så jävla löjligt glad att jag låg kvar där i säkert en timme och bara försökte insupa henne, hennes doft, färger, hår, kittel och läppar längre och längre.
Idag är också en av dessa dagar som, inklämda likt den extra bullen på kakfatet, inte är lika viktig som de på sidan av utan bara befinner sig här mest av vana eller för att den måste. Imorgon ska jag nämligen sitta på flyget till Stockholm, kl 09.35, för att vid ankomst leta upp mitt fem-stjärniga hotell innan vi som åkt upp beger oss till casinot för att deala någon liten sidoturnering till Nordic Masters. Tror jag, ingen av oss är säkra på vad som händer och vi vet ännu inte exakt När vi börjar.
Nu är inte det det viktigaste. Det jag känner är viktigast är att det är såna här dagar jag behöver. Det har varit för mycket monotont och grått, lite hjälp på traven för det här med att leva, uppleva, lära, det är den sortens inslag jag behöver.
Snart ska jag packa, det är CSI på tv och distraherar mig lagomt mycket för att få allting jag gör att ta dubbelt så lång tid.
Och det får mig också att börja sakna min lilla skitpaj till flicka.. första dagen av nio hon är borta, i Paris. Den lilla skiten.
världens finaste lilla skit, mer exakt.
men jag får vara en stor pojke.
3 comments:
Hej. Jag förstår om du anser det vara konfidentiellt eller så, men om inte, vad har du för karaktär i WoW, och vilken realm? Själv är jag en ganska sexig tauren hunter, lvl 34. Ragnaros. Det skulle vara roligt om du också sprang omkring där någonstans.
jag älskar dig...
__stefanmedo
SÅ konfidentiellt är det ändå inte ;) Min karaktär heter Ghuulbannogh, för att likna Caerbannogh, efter grottan där The Killerrabbit bor i The Holy Grail. En lvl 70 orc warrior som mest fjantar runt på Argent Dawn och pratar med sina kult-vänner.
__Baby
åååh.. jag saknar dig..!
Post a Comment