Jag är trött.
Jag kom på mig själv med att vara det då jag märkte att det gått en kvart och jag inte gjort någonting vid datorn. Jag märkte inte ens att tiden gick.
Mina ögon är doppade i klister och mina fingrar känns avlägsna när de får kontakt med tangentbordet.
Jag kom hem för kanske en och en halv timme sedan efter att ha fått reda på att vårt inställda flyg inte var inställt och efter en lugnande öl på flygplatsens O'Learys kunde jag äntra flygplanet som skulle ta mig hem till gråpissiga Malmö och bort från farten, fläkten och det actionspäckade Casinot där vi jobbat i tre dagar.
Upptakten till resan har varit kantad av illavarslande viskningar, beslut och förväntningar rörande allt ifrån researrangemang, boende och anpassning men när vi fått en titt på våra hotell, vi var bokade på tre st olika, vi fem som stack upp till huvudstaden, var det en enorm överaskning.
Hotel Victory i Gamla Stan är ett sånt jävla fint hotell att jag, så fort jag kom in på hotellet, bara ville se mitt rum och utforska det vilket jag gjorde och som den icke hotellvana människa jag är, bubblade av upphetsad glädje. Hela hotellet går i det nautiska och marina temat. Vad som förefaller vara miljarder antikviteter pryder rum, trappor, fönster och väggar. Varje rum är döpt efter en sjökapten, mitt hette således "Kapten Blidberg" och en bild av den sedan några hundra år bortgångne kaptenen hängde vid sidan av dörren. Inne på rummet fanns ett gammalt, gammalt skåp med en kanske lika gammal flaska akvavit och ett dammigt och charmigt glas. Sängen bara ropade "ligg i mig!", duschen var så mjuk och underbar att jag kunnat bo där inne och morgonrocken med färg hämtad från de sju havens djup värmde och var så mjukt behaglig att jag ville ha den på mig när vi gick ned för att avnjuta hotellets frukost.
Frukosten är ett kapitel i sig och upplevdes, båda gångerna vi åt den, med en känsla av att jag borde vara enormt mycket mer bakis än vad jag var och att när servitrisen "ni'ade" oss och ställde nitton frågor på ämnet "hur vill ni ha era ägg?" (ge oss bara dom jävla äggen NU!), så kände jag mig både uppassad och viktig. Det var nära att jag greppade en Dagens Industri för att i sken av de levande ljusen och med min skugga på de skrovliga och vitmålade stenväggarna försöka se ut som någon halvbakis och framgångsrik ung man som ändå inte har råd eller vett att klippa sig.
Nu måste jag bara inflika att jag är så trött och ofokuserad att jag inte vet vad jag har skrivit eller vart jag är på väg, men det är ganska skönt att sitta här och någon har hällt upp en whisky åt mig. Tack någon. Varsågod mig själv mitt mongo.
Bägge frukostarna intog som sagt efter en utenatt som följd av vårt avklarade dagpass på casinot. Vårt ärende i Stockholm var att som superba och ståtliga utsända från Malmö representera vår södra metropol på denna, vårt lands förmodligens största pokerturnering, Nordic Masters of Poker. Jag är själv inte någon större pokerspelare. Jag tycker det är kul, tar gärna varje tillfälle i akt att spela lite live och har väl slösat bort lite på nätet och på en bok av en Phil Hellmuth Jr som har vunnit nästan allt, eller kanske inte bara nästan, som går att vinna i pokerväg. Förstå då min häpnad när jag och de andra får höra att en viss Phil Hellmuth har skrivit upp sig till turneringen och att, förutom Sveriges och många av Nordens bästa pokerspelare, även kanske världens bästa spelare kommer för att delta. Det var ganska häftigt och när vi kom ned på golvet där de..hm.. arton pokerborden fanns utspridda började det gå upp för mig hur stort detta är.
Det pirrade lite i armarna, blicken skärptes och känslan av allvar kom över mig. Jag ville verligen inte klanta till dig, göra the big fuck up och bara kollapsa i en attack av spontan stänga-av-hjärtat-funktion för att slippa skammen. Men inget sådant hände, vissa saker var nya, borden, maskinerna, stolarna och spelarna men så länge markerna, korten och spelet var de samma visste jag vem och vad jag var, så nu då körde vi.
Det var kul, helt klart. Att få deala någonting större än de vanliga arbetspliktiga timmarna på jobbet här och att få se så stor uppståndelse, så många människor och få uppskattning visad emot en av spelare som mött så oershört många dealers, sett så många casinon och deltagit i så många tävlingar både gladde och värmde.
nu är det som så att whiskyn just dunstade och magens reserv-reserv-nödsituationsreserv-alarm gick igång. jag är hungrig.
uppdatering må ske senare.
Jag kom på mig själv med att vara det då jag märkte att det gått en kvart och jag inte gjort någonting vid datorn. Jag märkte inte ens att tiden gick.
Mina ögon är doppade i klister och mina fingrar känns avlägsna när de får kontakt med tangentbordet.
Jag kom hem för kanske en och en halv timme sedan efter att ha fått reda på att vårt inställda flyg inte var inställt och efter en lugnande öl på flygplatsens O'Learys kunde jag äntra flygplanet som skulle ta mig hem till gråpissiga Malmö och bort från farten, fläkten och det actionspäckade Casinot där vi jobbat i tre dagar.
Upptakten till resan har varit kantad av illavarslande viskningar, beslut och förväntningar rörande allt ifrån researrangemang, boende och anpassning men när vi fått en titt på våra hotell, vi var bokade på tre st olika, vi fem som stack upp till huvudstaden, var det en enorm överaskning.
Hotel Victory i Gamla Stan är ett sånt jävla fint hotell att jag, så fort jag kom in på hotellet, bara ville se mitt rum och utforska det vilket jag gjorde och som den icke hotellvana människa jag är, bubblade av upphetsad glädje. Hela hotellet går i det nautiska och marina temat. Vad som förefaller vara miljarder antikviteter pryder rum, trappor, fönster och väggar. Varje rum är döpt efter en sjökapten, mitt hette således "Kapten Blidberg" och en bild av den sedan några hundra år bortgångne kaptenen hängde vid sidan av dörren. Inne på rummet fanns ett gammalt, gammalt skåp med en kanske lika gammal flaska akvavit och ett dammigt och charmigt glas. Sängen bara ropade "ligg i mig!", duschen var så mjuk och underbar att jag kunnat bo där inne och morgonrocken med färg hämtad från de sju havens djup värmde och var så mjukt behaglig att jag ville ha den på mig när vi gick ned för att avnjuta hotellets frukost.
Frukosten är ett kapitel i sig och upplevdes, båda gångerna vi åt den, med en känsla av att jag borde vara enormt mycket mer bakis än vad jag var och att när servitrisen "ni'ade" oss och ställde nitton frågor på ämnet "hur vill ni ha era ägg?" (ge oss bara dom jävla äggen NU!), så kände jag mig både uppassad och viktig. Det var nära att jag greppade en Dagens Industri för att i sken av de levande ljusen och med min skugga på de skrovliga och vitmålade stenväggarna försöka se ut som någon halvbakis och framgångsrik ung man som ändå inte har råd eller vett att klippa sig.
Nu måste jag bara inflika att jag är så trött och ofokuserad att jag inte vet vad jag har skrivit eller vart jag är på väg, men det är ganska skönt att sitta här och någon har hällt upp en whisky åt mig. Tack någon. Varsågod mig själv mitt mongo.
Bägge frukostarna intog som sagt efter en utenatt som följd av vårt avklarade dagpass på casinot. Vårt ärende i Stockholm var att som superba och ståtliga utsända från Malmö representera vår södra metropol på denna, vårt lands förmodligens största pokerturnering, Nordic Masters of Poker. Jag är själv inte någon större pokerspelare. Jag tycker det är kul, tar gärna varje tillfälle i akt att spela lite live och har väl slösat bort lite på nätet och på en bok av en Phil Hellmuth Jr som har vunnit nästan allt, eller kanske inte bara nästan, som går att vinna i pokerväg. Förstå då min häpnad när jag och de andra får höra att en viss Phil Hellmuth har skrivit upp sig till turneringen och att, förutom Sveriges och många av Nordens bästa pokerspelare, även kanske världens bästa spelare kommer för att delta. Det var ganska häftigt och när vi kom ned på golvet där de..hm.. arton pokerborden fanns utspridda började det gå upp för mig hur stort detta är.
Det pirrade lite i armarna, blicken skärptes och känslan av allvar kom över mig. Jag ville verligen inte klanta till dig, göra the big fuck up och bara kollapsa i en attack av spontan stänga-av-hjärtat-funktion för att slippa skammen. Men inget sådant hände, vissa saker var nya, borden, maskinerna, stolarna och spelarna men så länge markerna, korten och spelet var de samma visste jag vem och vad jag var, så nu då körde vi.
Det var kul, helt klart. Att få deala någonting större än de vanliga arbetspliktiga timmarna på jobbet här och att få se så stor uppståndelse, så många människor och få uppskattning visad emot en av spelare som mött så oershört många dealers, sett så många casinon och deltagit i så många tävlingar både gladde och värmde.
nu är det som så att whiskyn just dunstade och magens reserv-reserv-nödsituationsreserv-alarm gick igång. jag är hungrig.
uppdatering må ske senare.
No comments:
Post a Comment