Det är val i USA och jag sitter här med tv'n på och följer Filips och Fredriks valvaka.
Just nu är det en kort paus och sångerskan framför "Country Roads". En låt som jag först nu, mer än tre år senare, kan höra utan att rysa som reaktion. Efter alla sena nätter bakom Black Jack-, eller roulettebordet på restaurangcasinona så utvecklade jag en stark allergi mot denna sång.
Inte lika mycket sången i sig som hela det scenario som alltid utspelade sig på kanske hälften av alla ställen där jag jobbade.
Låten startar, det intelligensbefriade sorlet dör ut och varenda jävla träskalle i lokalen sjunger för full hals så saliv, matrester och öl, som de inte kommer sig för att svälja ned, sprutar åt alla håll då de Äntligen får höra den enda låten de kan texten på.
Härefter börjar hela flocken hoppa och vifta med armarna, några försöker bugga vilket de absolut inte kan och framförmig utspelades ett sorts high-lights från det värsta ur alla säsonger av Idol, So you think you can dance och Robinson.
Inte nog med att detta var nog för att få mig att vilja riva sönder mitt skinn och fly ut ur mig själv utan hela samlingen av, denna det mänskliga genomets slarvsylta ska skandera "En gång till!" i minst 20 minuter efteråt och de skålar alla högt och ljudligt, vänner, ovänner, rasister, bonnläppar och utstötta. De är alla världens såtaste vänner ända tills ruset rinner ur både öron och arseln så de vaknar upp ur sin lilla extas och inser vem det är som har handen på fruns bröst eller upptäcker att mannen man fått en öl av och som man högt och rörande brölat ur "jag älskar dig, Ronnybögjävel!" till, är just "Ronnybögjävel" och då måste han ju genast få en käftsmäll.
Sången tog dock slut för ett par minuter sedan och hon gjorde den faktiskt bättre än vad jag ville erkänna från början, just då som mitt automatiska allergiäckel bubblade upp.
Över till studion.
Just nu är det en kort paus och sångerskan framför "Country Roads". En låt som jag först nu, mer än tre år senare, kan höra utan att rysa som reaktion. Efter alla sena nätter bakom Black Jack-, eller roulettebordet på restaurangcasinona så utvecklade jag en stark allergi mot denna sång.
Inte lika mycket sången i sig som hela det scenario som alltid utspelade sig på kanske hälften av alla ställen där jag jobbade.
Låten startar, det intelligensbefriade sorlet dör ut och varenda jävla träskalle i lokalen sjunger för full hals så saliv, matrester och öl, som de inte kommer sig för att svälja ned, sprutar åt alla håll då de Äntligen får höra den enda låten de kan texten på.
Härefter börjar hela flocken hoppa och vifta med armarna, några försöker bugga vilket de absolut inte kan och framförmig utspelades ett sorts high-lights från det värsta ur alla säsonger av Idol, So you think you can dance och Robinson.
Inte nog med att detta var nog för att få mig att vilja riva sönder mitt skinn och fly ut ur mig själv utan hela samlingen av, denna det mänskliga genomets slarvsylta ska skandera "En gång till!" i minst 20 minuter efteråt och de skålar alla högt och ljudligt, vänner, ovänner, rasister, bonnläppar och utstötta. De är alla världens såtaste vänner ända tills ruset rinner ur både öron och arseln så de vaknar upp ur sin lilla extas och inser vem det är som har handen på fruns bröst eller upptäcker att mannen man fått en öl av och som man högt och rörande brölat ur "jag älskar dig, Ronnybögjävel!" till, är just "Ronnybögjävel" och då måste han ju genast få en käftsmäll.
Sången tog dock slut för ett par minuter sedan och hon gjorde den faktiskt bättre än vad jag ville erkänna från början, just då som mitt automatiska allergiäckel bubblade upp.
Över till studion.
No comments:
Post a Comment