På tv spelar de den amerikanska nationalsången som guldmedaljörskan sjunger med till, klart berörd, med handen på hjärtat.
Jag har lust att göra något liknande fast till tonerna av "jag ska inte jobba mer på ett år och kan leva precis som jag vill ändå".
Vilket självklart inte går nu och antagligen heller inte kommer att gå, men det känns som att det vore satans så jävla skönt om det gick.
Jag tyckte mig se en skugga ikväll. Där jag satt vid det precis tömda pokerbordet och sorterade korten inför stängning kom den. Någonting som inte var normalt, någonting som förebrådde olycka och sorg. En skugga jag aldrig sett förut.
Jag vet inte vad det var eller om den kom utifrån eller inifrån.
Jag kanske inte ens såg den.
Men nationalsången hör jag. Den är inne på sista versen nu.
Jag har lust att göra något liknande fast till tonerna av "jag ska inte jobba mer på ett år och kan leva precis som jag vill ändå".
Vilket självklart inte går nu och antagligen heller inte kommer att gå, men det känns som att det vore satans så jävla skönt om det gick.
Jag tyckte mig se en skugga ikväll. Där jag satt vid det precis tömda pokerbordet och sorterade korten inför stängning kom den. Någonting som inte var normalt, någonting som förebrådde olycka och sorg. En skugga jag aldrig sett förut.
Jag vet inte vad det var eller om den kom utifrån eller inifrån.
Jag kanske inte ens såg den.
Men nationalsången hör jag. Den är inne på sista versen nu.
No comments:
Post a Comment