Börlin

Min tid i Berlin kändes inte alls så lång som jag hade hoppats på. Dagarna flög iväg och innan jag visste ordet av var jag tvungen att lämna Sandra på perrongen för att ta klivet in i tåget som skulle ta mig till flygplatsen. Den flygplats jag nästan missade för att de varken ropade upp den eller har en skylt i tåget som visar vilken station som kommer härnäst. Det hjälper heller inte att Schönefeldt (eller hur det stavas) ser ut som en lant-station där folk går av för att sedan gå de sista 15 minutrarna till sina sommarstugor.
Som vanligt, efter att ha tillbringat underbar tid tillsammans, så infinner sig en lätt melankolisk känsla nu, timmarna innan jag ska till jobbet. Det är svårt att fylla dem med något som känns meningsfullt då nästan alla jag känner jobbar eller är bortresta och behovet av mening inte kunde fyllas av en promenad och kaffe i solen. Det hade fungerat om Sandra varit här med mig men nu är det det jag känner mest. Att hon inte är det.
Men lite ljus i luckan finns det ändå. En av mina växter har helt plötsligt slängt ut en fin, blå blomma som inte var där när jag gick och la mig.
Det får bli min positiva bild idag.