Att låtsas

Alla har vi någon gång fantiserat om att vi är någon annan, kan något annat, kanske gör något annat eller till och med, vill något annat.
Jag låtsades ibland vara en riddare med ett svärd och kunde göra de mest otroliga saker för att överleva där jag hoppade, rullade och sprang omkring bland stora stenar med mossa på och höga träd. Antagligen gjorde jag det för att det verkade vara så ofantligt jävla mycket roligare än mitt riktiga liv och det vore ju ändå dumt att låtsas vara jag på riktigt, verkade mer logiskt att låtsas vara något jag inte var.

Jag tvivlar dock på att jag gjorde det trovärdigt nog för att någon faktiskt skulle tro att jag kanske ändå var en svärdsvingare. Inte bara för att jag, mot förmodan, inte hade åldern inne, utan för att mina talanger inte låg i lådan märkt med "skådespeleri". Det samma går nog inte att säga om Heath Ledger, som ju som alla säkerligen vet, spelar Jokern i den Batmanfilm jag nyss såg och som jag hört så många tjata och prata om. Han gör det så övertygande att jag inte tänkte på att det var en skådespelare som gestaltade en påhittad figur. En figur tagen ur ett medium som de flesta fnyser åt och ofta upprepar nedlåtande "illustrerad novel?" "jaha, comic. Serier.."

Det är inte bara det att han förställer rösten, går lite annorlunda och bär sitt smink. Han förvandlar hela sitt allt. Bort med honom själv och voilá, här är the Joker.
Smackandet med läpparna, de pillimariskt flygande fingrarna och hans fantastiskt galna bekvämlighet iklädd en sjuksköterskeutstyrsel med låga skor och vita strumpor till är helt fenomenal.

Ena halvan av min röv somnade bort av biografstolen men det var också det enda av mig som sov. Filmen fick svälla över mig och föra mig bort lika obehindrat som ölen som nu rinner ned i min hals.

Batman är den andra bra filmen jag ser på två dagar och jag tror att jag ska ge Sandra lite creds för tredje gången idag. Första credet fick hon för att hon snart har lyckats fylla år hela 28 gånger och, okej, här kommer ett fjärde cred till hennes rumpa, den förblir lika underbar som alltid, fast den just nu elastiskt spänner sig och svankar ut inför miljoner Berlinare och drömmer drömmar den också. Det andra credet fick hon för att vi nu varit ihop i tre och ett halvt år, vilket jag tycker är jättelänge samtidigt som det bara är historia och en röd matta till framtiden och åskan mullrade just sitt medhåll till det.
Så här kommer nu det tredje credet som bara blev det näst sista idag. Hon har varit upphov till att vi sett en lång rad dåliga filmer tillsammans som gjort att jag nu uppskattar bra filmer desto mer.

There will be blood var just en sådan och Daniel Day-Lewis gjorde ett jävligt bra porträtt av en man som inte låter någonting komma i vägen för hans mål och vars beslutsamhet får kosta vad det kosta vill. I både likhet och motsats till Jokern. Han lät inte heller någonting få komma ivägen men inte heller var det kostsamt, det var bara roligt.

Så.
Creds till alla skådespelare som låtsas för vår del och creds till alla historieberättare.
I mitt speciella fall tänker jag mest på de som berättar historier i sådan form som de flesta fnyser åt.
Här skulle jag vilja säga någonting i stil med att "jag fnyser lika många gånger som Wikipedia säger att filmen dragit in i dollar".
men det vore dumt då det uppbarligen står såhär:

Gross revenue:

Worldwide: $708,870,695

Det skulle bli många gånger..

Tillräckligt många dockför att poängtera att DC Comics visserligen må ha många bra historieberättare i sin famn men vid jämförelse av Vertigo så bleknar de.
Lika bleka som Jokerns ansikte. Och lika bleka som blixtarna som nu pryder himlen.

Jag undrar vad de låtsas vara..