Lång dag

Det har vart en lång dag.
Det kändes som att jag nyss kommit hem från mitt dagpass då Peter satte igång vår långa sms-kedja som slutade med att jag istället valde hans namn, tryckte grön lur och lät telefonen ringa upp hans förprogrammerade nummer. Inte alls långt därefter skyndade vi ut, efter skitsnack och med roliga videor färska i minnet så lämnade vi lägenheten där två rullcigg låg kvar i askfatet under fläkten och några tomma ölburkar stod på bordet, ivrigt diskuterandes vart vi kunde både ta ut pengar Och köpa den där livsviktiga pizzan.
För pizzor kan ibland vara rent existentiellt avgörande. Hela ens kommande vecka kan avgöras just här och just nu, helt beroende på om man får tag på just en god pizza. Och det fick vi, det räddade vår kväll, satte upp oss på våra frustande springare och laddade oss med energi vi inte trodde att vi behövde. Så vi begav oss ut och med all nyfunnet krut och idéglöd kom vi på att den snabbaste vägen genom Folkets Park självklart är Över staketet. Någon hade ju stängt det.

Över gick fort, ett språng, ett ifrånskjut och ett antagligen ganska icke-graciöst hopp så var vi över. Några meter in möttes vi av en Quasimodo-liknande figur som såg ut att hålla en ficklampa i ena handen och en knölpåk i den andre. Vi gick förbi honom, Peter gick med blicken rakt fram och förde en tyst konversation med sin plåtburk, jag nynnandes på en nu bortglömd visa och lyste verkligen med min vetskap om den knölpåksbärandes närvaro i mitt försök att inte låtsas om honom. Vi gick med raska steg och snart var vi i vägskälet där vi bestämde oss för att gå "dit" och inte "dit".

Snurrgrinden är ju alltid öppen, så även i natt. Vem fan låser en snurrgrind från insidan? Va?
Det hade ingen gjort men de två jönsarna som hunnit före oss tänkte inte så långt. Mycket väl var det så att den testosteronstinne av de två i sällskapet tagit på sig befälet då hans långhårige överlevnadsinstinkt uteslöt logiskt tänkande och såg klättrande över staket som mer naturligt än något annat. Vi såg honom slita sig över staketet och också hur hans flickaktiga eftersläntrare på något vis trotsade tyngdlagen och genom att lägga brösten över kanten tryckte sig upp på taket av snurrkonstruktionen. Väl uppe hann vi ikapp dem, jag först och peter sen, snabbt snurrandes igenom det hela och då Peter var sist igenom dinglade hennes ben fortfarande ned från taket. Två meter bakom oss hörde vi henne skrika "Simon! Din jävla idiot! Det var ju öppet din jävla idiot idiot! Din jävla idiot! Vi kunde ju fan ha gått igenom! Simon ditt jävla cp! Ta ned mig!"

Det var för kul för att ignorera. Jag hade ju önskat sen första stund jag fått syn på dem att just detta skulle inträffa och det gjorde det, så båda vi två brast ut i ett högt och spontant skratt och fortsatte styra fötterna mot Debaser. Klubben som ligger fantastiskt nära mig men där jag ännu inte varit. Vi satt där i goda en timme och tio minuter, alltså tio minuter längre än de hade öppet eftersom vi var så jävla ovetandes om tidens framfart.

Sittandes där med ena armen över armstödet, med vit rök stigandes ut ur min mun och min blick sjunkades från himlen till det gyllene glaset så slog mig tanken att jag inte visste om vi hade kul. Vi hade skrattat så mycket och så länge att jag inte kunde vara säker på det längre. Det är konstigt när det händer, när roliga berättelser om vad som hänt en själv för avlöses av en liknande från den andre och när så pågått i en timme, under konstant skratt, så känns det hela nästan falskt. Fast det inte alls är det. Jag blir trött i käkarna, jag orkar nästan inte skratta. Det är snudd på att jag vill bli tråkig men va fan, det är ju tråkigt, så det hela fortsätter.

Nu börjar dock ett par av mina fingrar inte längre komma överens och jag har suddat ut felskrivna bokstäver och raderat bort onödigt många mellanslag iaf tjugo-trettio gånger. Trettioen, minst.

Vad jag önskar, efter att jag slängt av mig lite kläder på stolen och gått in i badrummet för att dricka kopiösa mängder vatten i ett försök att vara i stånd för att spela fotboll imorgon är att ha kunnat snegla på min sovandes och helt, helt underbara flicka, ett par gånger.

Jag älskar det. Jag älskar lugnet det ger i hela mitt väsen av att se henne sova, Nära mig. Med mig. Min gamla kärlek till nätterna kommer tillbaks då. Jag har så många minnen av nätter, så många och så olika men de alla samlas ihop till ett täcke vilket jag kan svepa om mig när jag ser på Sandra.

För med henne känner jag mig stark. Med henne känner jag mig osäker och funderandes. Hon ger mig skäl att utvecklas och hon ger mig skäl att känna. Bara Sandra själv är skäl nog att spela samma låt på repeat sex gånger på raken och den ena gången föreställa mig hur jag tittar på henne, den andra hur vi har ett sällsamt bråk. Den tredje gången somnar vi i soffan enbart av den goda maten, den mysigt laddade luften och en slöja tung av kärlek som föser våra själar ned i sömn. Den fjärde gången har jag dragit ned hennes byxor där hon sitter på knä och knullar henne bakifrån över byrån och den femte dricker vi något kallt i solen. Sjätte och sista gången är det bara Vi.

Som ett universum.

Fyllt av mycket, expanderandes, exploderandens, döende, outforskat, kallt och fantastiskt.

Det har vart en lång dag.
Där solen tog sig in
Där vi andades nåt nytt
Och där våren ömsar skin
Och när jag lagt mig ner hos dig inatt.