Sur strumpa

Som en riktigt sur och hårt tärd strumpa, precis när man drar den av foten och lätt rysandes kastar bort den i klädhögen, känner jag mig nu.
Jag borde ha sjukanmält mig men då jag vid tresnåret insåg att jag nog inte hade ringt jobbet ändå utan bara drömt det hela så var klockan redan allt för mycket och jag intalade mig själv att det skulle gå bra. Men där vid borden, sittandes och med saker jag skulle kunna så fick jag kapitulera. Ögonen är som salt i sår, huvudet som en blomma som vissnar både pga torka och överbevattning och resten av kroppen hänger bara med, på något sätt.
Jag kan inte ens sova. Det är värdelöst men att ligga ned var raka motsatsen till vad jag hoppats på så jag sitter här istället. Inte heller det särskilt skönt så jag får snart ställa mig i köket och fixa något att tröstäta.

Om någon läst en artikel ur t.ex Illustrerad Vetenskap där de svarar på frågan hur fan näsan kan producera såna rent fantastiska mängder snor så berätta det gärna. Frågan har gnagt i min skalle en herrans massa år nu.