Fördjupningskurs av föregående ämne

Så har jag gjort det igen.
Klantat till det.
Min resa till Paris slogs i spillror när den ljuvliga floor managern berättade att bytet jag lämnat in en lapp om för tre dagar sedan inte kunde godkännas pga att den jag bytte med inte skulle får 36 timmars veckovila.
Det är en regel som casinot driver igenom med järnhand så fort den bryts av två anställda som Vill jobba så, som Behöver göra bytena och gladeligen och fullt införstådda i den lilla bristen på sömn det innebär, själva har Bett om.
När en sådan lapp hittas av de som bestämmer sätts ulvgrinet på och stämplar delas ut till höger och vänster, Nej! Nej! Nej!
Det bästa sättet att illustrera hur viktig regeln är för mina kära arbetsgivare är att kort återge ett telefonsamtal jag fick från dem för ett tag sedan. Det gick ut på att bemanningsassistenten som ringde ville informera om att just ett sådant byte inte kunde godkännas för att jag bara skulle få typ 32.5 timmars vila istället för de 36 som krävs. Hon håller en utläggning om vikten av att denna regel följs till punkt och pricka och, som för att understryka det hela och måla mitt samvete med svarta kanter, berättar hon också vilka reprimander de kan få av facket, deras chefer och andra, mer påhittade, instanser.
En kort paus uppstår. Ett break för att låta det hela sjunka in i mig och för att låta henne hämta andan för nästa mening, en fråga där jag erbjuds att ta ett övertids-dagpass dagen efter mitt nattpass. Ett byte som för det första omintetgör mina 36 vilotimmar och som dessutom bryter mot klausulen att vi måste få vara lediga i elva timmar mellan våra pass. Där skulle jag sluta 04.30 och börja 12.30 dagen därpå.
Nästan i samma, jävla, andetag.

Vi tycker alla att det är bra att den här regeln finns för att skydda oss från total utbrändhet. Däremot, eller beklagligt nog, önskar vi att den kunde tillämpas med en gnutta sunt förnuft. Så är ju inte fallet och just så skedde idag.

Detta var den metallförsedda känga som stampade ned min relativt bra kväll i skiten.
Dagen började ändå bra, msn med Sandra, ett samtal från casinot där de frågar om jag kan hoppa in en timme tidigare och brusha, en tur i solen och lite kul spelande innan jobbet.
Erbjudandet om att brusha och att ta hand om pokern, antingen cashgamet eller turneringen gjorde mig glad då jag inte har någon utbildning i det men de frågade den som de antagligen ansåg kunna det bäst, i den kris de befann sig i just ikväll.
Så där sitter jag, upprymd och lite nervös men fast besluten att göra ett bra jobb, längtar efter min flicka och sen dimper den här jävla skiten ned i skallen på mig som en gatsten på en nyckelpiga som glatt hummandes krossas till döds.

Moloken och sur berättade jag för Sandra vad som hänt varpå inget svar kom. Vid min nästa rast slinker jag in i hörnet vid en av datorerna och läser hennes blogg, som föga förvånande kort nuddar vid detta genom att förklara att hon hatar mig och uttrycker det självklara med detta genom att idiotförklara mig då hon tillägger att jag aldrig förstår varför.
Det finns inte en tillstymmelse till försök, tro eller förståelse.
Men det är ju självklart.

Just detta när jag faktiskt, men bara nästan, hoppades på något uppmuntrande, kanske någonting ledset eller hur fan som helst, något jävligt långt ifrån en hatförklaring.
Det har varit lite för mycket i samma anda på alldeles för kort tid.
Var och varannan dag sitter jag bland hennes tusentals åskådare och ser hur hon förklarar sin avsky, sitt förakt för mitt ursprung, hennes ganska utstuderade dumförklaringar och nedlåtande kommentarer om mig som person, mitt intellekt och mina värdelösa dagar, intressen och vänner. Hon skriver om något hon inte har med att göra när hon rackar ned på en vän, ett bekymmer som absolut mer är Mitt bekymmer än hennes och som dessutom lägger ännu en prick till hennes "jag-får, men-du-får-inte"-lista.

Hon förklarade att hon inte kan skicka ett enda sov gott-sms alls för att hennes telefonräkning är för hög. Visst är det dyrt att skicka sms och ringa världen över, det vet ju vem som helst. Dock har jag en räkning på under 450 spänn och jag skickar tre-fyra gånger fler meningslösa, irriterande och dumma sms laddade med all saknad, längtan och spontan glädje som sköljer över mig när jag tänker på henne eller sätter på datorn och ser bakgrundsbilden där hon kysser mig på kinden.

Och första gången hon skickar ett spontant sms var då hennes kompis åkt hem och hon var för trött för att gå ut med killen som, varje gång han inte får komma in i hennes byxor, bråkar med henne en timme vid hennes dörr. Innan dess hade vi inte pratat på flera dagar, inte ett ord därifrån Paris.

Tyvärr tar det inte slut här, en sista sak som bara poppar upp i mitt huvud är att hon blir så förbannad på mig då vi pratar för första gången på länge, och märk väl att hon inte Ville prata med mig egentligen, beror på att jag lite på skoj frågar om det är många på en 60-talsklubb som ser ut som Frank Sinatra.
Så jävla svårt är det väl inte? Går det inte att föreställa sig att jag på fullt allvar inte menar att ALLA ser ut som honom? Och vad menar jag med "ser ut som honom"?. Jo, som på en av alla bilder på Sinatra i hans rock, hans hatt och hans frisyr.
Men det är självklart en fullgod anledning att ta dra ur sladden på den EKG-maskin som för första gången på flera dagar börjat ge ljud och konstiga streck ifrån sig.

Jo, jag vet att jag beställde biljetten innan jag fått bekräftat att mitt byte gått igenom. Jag kunde bara inte tro att det inte skulle göra det. Vilken fm som helst kunde tittat igenom och godkänt det under de tre dagar de legat och väntat, de kunde till och med blivit signerade första dagen då vi lämnade in det eftersom det var ett dagpass. Men nej då. Vad jag inte kan bestämma över däremot är att det slutar just såhär. Varenda resa jag företagit mig själv till henne har gått till på samma vis och aldrig någonsin har det krånglat.

Oavsett vad jag skrivit hitills och bortsett från det faktum att jag fortfarande är ganska upprörd så har jag tagit tag i det hela. Floormanagern blev uppenbart förvånad först och sedan berörd av mitt kolsvarta sinne som läckte ut genom ögonen på mig och bara två timmar efter det första beskedet hade jag fått henne att skriva under min semesteransökan och även lappen på vilken det står att en parttimer ska täcka upp för mig.

Så det hela slutade med att jag nu har en dag extra ledigt, en dag tidigare än beräknat Och är helt ledig på dagen då jag ska hem istället för att tvingas gå till jobbet någon timme efter ankomst.

Se där, så jävla svårt var det väl inte?

Hoppas att om någon kanske läser detta så har han/hon börjat i denna ände för att bespara sig själv en massa skit. Läs inte vidare, stanna här, för er egen skull.

Lite jävla tilltro och stöttning. En gång. Det kostar fan ingenting och fast jag klarar mig själv i vilket fall så gör det vägen dit så jävulusiskt mycket behagligare.

Dessutom, som den jävla mes jag är så älskar jag min flickvän över allt annat. Jag hoppas å det absolutaste att jag kan trolla fram 300 spänn och boka om biljetten. Då får jag ett dygn till på mig med henne som jag kan förvalta på underbara vis.
Jag kan äta jordgubbar med henne, lägga dem på hennes mage och se hur den söta lilla saken färgas rödare och rödare för varje färskt bär jag mumsar i mig därifrån. Jag kan beundra henne när hon mitt ute i, för mig, ingenstans, plockar fram sin kamera och genom magi fångar något vackert och unikt. Jag kan smiska hennes skinka och ta ett ännu hårdare tag om hennes höfter när jag knullar ned henne bakifrån i sängen så hon svimmar.
Och jag kan känna hennes andetag, den magiska nattens ljudlöshet och känna värmen som stjärnorna för med sig när de vandrar från hennes varma varelse, över till mig, och jag kan somna som någon lycklig prins med sin prinsessa.

en dum prinsessa, emellanåt.