Min mor ringde idag och berättade att min mosters, till för något år sedan, före detta man dog idag. Det var ett kort samtal, det fanns inte så mycket att säga om saken. Min kusin Anna hade hittat honom vid köksbordet där han, utan att någon ännu riktigt vet varför, hade lämnat vår jord för att gå vidare på vilket sätt han än trodde på.
Det känns lite konstigt nu när klockan snart har blivit morgon och tankarna har surrat runt inne i mitt huvud ett par timmar.
När jag tänker på Sten-Åke så vet jag redan med mig att jag aldrig kände honom på riktigt, som tyvärr är fallet med allt för många släktingar där uppe i landet.
Jag minns lukten från den kombinerade verktygsboden-garaget. Hur jag alltid frågade om jag fick smita in dit när jag var på besök och hur det luktade lite instängt och fuktigt, som när man öppnar dörren till en mörk jordkällare och långsamt börjar gå nedför den korta trappan. Jag kommer nästan exakt ihåg hur de två gamla lådorna, en av mörkt och väldigt gammalt trä, den andre av, en gång i tiden, starkt papper men nu gammalt och hängigt. Jag kommer ihåg alla de Fantomentidningar som låg där i och vilka jag smög ut med för att läsa under ett av träden i trädgården, sittandes under lövverket i skuggan och bli serverad saft och bullar.
Jag minns honom som en skojfrisk gubbaktig man, en man som nog visste åt vilket håll det lutade, gubbahållet, och som tog det med ro och jag minns några fisketurer och hans glugg mellan tänderna.
Men jag minns också historier jag hört på senare år, mer subtila saker som gick mig förbi när bullarna och serietidningarna upptog min koncentration och jag fick kämpa med att smälta ihop de två olika bilderna av samme man till en tavla jag inte själv hade målat.
Det är mycket jag inte vet och mycket som ligger under den mörka ytan på den tjärn som skulle kunna representera min norrländska släkt. Men det tjänar ingenting till att röra runt i den och se hur det som sticks ned förvrängs och blir skevt.
Mitt minne av Stena är det han själv gjort det till och det är stunder som denna jag nästan önskar besitta en tro som skulle kunna hjälpa honom i livet efter detta.
Natten har redan passerat och en ny morgon gryr.
Vila i frid.
Det känns lite konstigt nu när klockan snart har blivit morgon och tankarna har surrat runt inne i mitt huvud ett par timmar.
När jag tänker på Sten-Åke så vet jag redan med mig att jag aldrig kände honom på riktigt, som tyvärr är fallet med allt för många släktingar där uppe i landet.
Jag minns lukten från den kombinerade verktygsboden-garaget. Hur jag alltid frågade om jag fick smita in dit när jag var på besök och hur det luktade lite instängt och fuktigt, som när man öppnar dörren till en mörk jordkällare och långsamt börjar gå nedför den korta trappan. Jag kommer nästan exakt ihåg hur de två gamla lådorna, en av mörkt och väldigt gammalt trä, den andre av, en gång i tiden, starkt papper men nu gammalt och hängigt. Jag kommer ihåg alla de Fantomentidningar som låg där i och vilka jag smög ut med för att läsa under ett av träden i trädgården, sittandes under lövverket i skuggan och bli serverad saft och bullar.
Jag minns honom som en skojfrisk gubbaktig man, en man som nog visste åt vilket håll det lutade, gubbahållet, och som tog det med ro och jag minns några fisketurer och hans glugg mellan tänderna.
Men jag minns också historier jag hört på senare år, mer subtila saker som gick mig förbi när bullarna och serietidningarna upptog min koncentration och jag fick kämpa med att smälta ihop de två olika bilderna av samme man till en tavla jag inte själv hade målat.
Det är mycket jag inte vet och mycket som ligger under den mörka ytan på den tjärn som skulle kunna representera min norrländska släkt. Men det tjänar ingenting till att röra runt i den och se hur det som sticks ned förvrängs och blir skevt.
Mitt minne av Stena är det han själv gjort det till och det är stunder som denna jag nästan önskar besitta en tro som skulle kunna hjälpa honom i livet efter detta.
Natten har redan passerat och en ny morgon gryr.
Vila i frid.
No comments:
Post a Comment