Det var nästan exakt 24 timmar sedan.
Jag kom hem från jobbet, borstade tänderna och satte på datorn under tiden. Jag slutförde det monotona dra-fram-och-tillbaka-jobbet för att sätta mig vid datorn och leta efter min flicka.
I vanlig ordning läste jag sedan hennes blogg, läste lite annat och upptäckte att läsningen gjort mig lite konfunderad. Så jag stängde av, gick på toa och hörde inifrån badrummet att datorfläkten fortfarande inte förstått vad den ska göra när den stängs av. Hålla tyst. Den brummade lite, surrade och betedde sig som jag själv gjorde när jag var bra mycket yngre än nu när det var läggdags.
Den vägrade varva ned och vara tyst helt enkelt.
Med händerna fortfarande lite fuktiga eftersom jag aldrig kan bemöda mig de där avgörande, extra sekunderna för att torka dem ordentligt, nuddade jag musen lätt och försiktigt, bara så den skulle vakna och upptäcka att jag var här igen. Datorn informerade då om att något program med fil ätskitochdö.dll eller så var dum i huvet vilket omöjliggjorde en avstängning.
Pigg och kreativ som jag var klockan 04.56 efter en tråkig dag på jobbet så förstod jag att jag inte satt här av en slump.
Det var meningen att jag skulle skriva något.
Det var för 24 timmar sedan.
Vad som hindrade mig från att göra det var helt enkelt att hon, den där lilla söta saken med de otroliga ögonen, vars färg jag försökt definera säkert hundra gånger, kom online och smekte min existens genom söta ord. Just när jag genom en serie konstiga omständigheter som inte borde uppstått, beslutat mig för att behandla ämnet Ensamhet lite, då vaknar hon upp ur sina febriga försök att somna och når ut genom Europa, ända till mig här och väcker mina leenden till liv igen.
Jag insåg, och berättade för Sandra, att jag förnimde samma sorts känsla som jag finner i mig när jag bromsar in min gång, tittar vagt åt sidan och ser världen sakta ned som i the Matrix, tar upp min mobil och känner en svag, svag.. svag vibration i min tinning innan det, bråkdelen av en sekund senare, anländer ett paket till telefonen med dag-avgörande ord från henne. Från Henne.
Det var igår. Nu sover hon antagligen, och förhoppningsvis ligger hon där med håret över kudden, benen lite ihopdragna och världens goaste och mest bitvänliga arm böjd så handen värms under kudden och den pyttelilla, fantastiska näsan som trots sin ringa storlek tycks rymma oändliga mängder snor och blä, nuddar hennes hand så den nästan omärkligt trycks ihop lite och gör så bara för att få mig att sluta andas då jag ser henne..
Där ligger hon.
Och där vill jag ligga.
Vart det än är, när det än är. Nu, som då. Och så länge jag någonsin kan förmå mig att våga tänka.
Jag kom hem från jobbet, borstade tänderna och satte på datorn under tiden. Jag slutförde det monotona dra-fram-och-tillbaka-jobbet för att sätta mig vid datorn och leta efter min flicka.
I vanlig ordning läste jag sedan hennes blogg, läste lite annat och upptäckte att läsningen gjort mig lite konfunderad. Så jag stängde av, gick på toa och hörde inifrån badrummet att datorfläkten fortfarande inte förstått vad den ska göra när den stängs av. Hålla tyst. Den brummade lite, surrade och betedde sig som jag själv gjorde när jag var bra mycket yngre än nu när det var läggdags.
Den vägrade varva ned och vara tyst helt enkelt.
Med händerna fortfarande lite fuktiga eftersom jag aldrig kan bemöda mig de där avgörande, extra sekunderna för att torka dem ordentligt, nuddade jag musen lätt och försiktigt, bara så den skulle vakna och upptäcka att jag var här igen. Datorn informerade då om att något program med fil ätskitochdö.dll eller så var dum i huvet vilket omöjliggjorde en avstängning.
Pigg och kreativ som jag var klockan 04.56 efter en tråkig dag på jobbet så förstod jag att jag inte satt här av en slump.
Det var meningen att jag skulle skriva något.
Det var för 24 timmar sedan.
Vad som hindrade mig från att göra det var helt enkelt att hon, den där lilla söta saken med de otroliga ögonen, vars färg jag försökt definera säkert hundra gånger, kom online och smekte min existens genom söta ord. Just när jag genom en serie konstiga omständigheter som inte borde uppstått, beslutat mig för att behandla ämnet Ensamhet lite, då vaknar hon upp ur sina febriga försök att somna och når ut genom Europa, ända till mig här och väcker mina leenden till liv igen.
Jag insåg, och berättade för Sandra, att jag förnimde samma sorts känsla som jag finner i mig när jag bromsar in min gång, tittar vagt åt sidan och ser världen sakta ned som i the Matrix, tar upp min mobil och känner en svag, svag.. svag vibration i min tinning innan det, bråkdelen av en sekund senare, anländer ett paket till telefonen med dag-avgörande ord från henne. Från Henne.
Det var igår. Nu sover hon antagligen, och förhoppningsvis ligger hon där med håret över kudden, benen lite ihopdragna och världens goaste och mest bitvänliga arm böjd så handen värms under kudden och den pyttelilla, fantastiska näsan som trots sin ringa storlek tycks rymma oändliga mängder snor och blä, nuddar hennes hand så den nästan omärkligt trycks ihop lite och gör så bara för att få mig att sluta andas då jag ser henne..
Där ligger hon.
Och där vill jag ligga.
Vart det än är, när det än är. Nu, som då. Och så länge jag någonsin kan förmå mig att våga tänka.
2 comments:
vackert!
Du har en sån närvaro i ditt sätt att skriva. Så nära att det blir penetrerande och man kan inte värja sig. Om man nu skulle vilja :-)
Post a Comment