En liten tugga av min muffin

försvann iväg med tåget igår, och det känns ganska tomt nu. Ganska med ett litet svärord före, som för att visa hur mycket mer än just bara "ganska" det egentligen är.
Hon såg så ledsen ut och varje kyss, varje kram och varje finger som grävde sig in i min hud var som elektriskt laddade tomtebloss. De värme, sprängde, kittlade och fyllde mig med känslor som i vanliga fall ligger och guppar mjukt i en jolle på en klarblå sjö men som nu befann sig i en vind som inte gick att stävja.
Och i takt med att klockan visade hur sekunderna tickade ned visade hennes ansikte lika väl hur hennes lilla barriär blev mindre och mindre och då klockan plingade tyst, då tåget slog igen dörrarna förvandlades hennes mur till en grop och jag var glad att jag stod ensam på perrongen då hon försvann iväg för jag kunde inte gå iväg därifrån med blicken djupt under ett hav av salt.

Jag saknar henne verkligen. Det finns inte något gnutta tvivel i mig om att jag håller av henne mest av alla enskilda små muffins i världen och jag bara hoppas att jag får ta ut lite semesterdagar för att åka till henne i Maj. Det är långt nog dit som det är, att vänta ännu längre skulle antagligen göra samma mirakel för mig som fullmånen för en lykantrop.

Men att hon åkte, att hon tog chansen, det är jag stolt över och jag är nästan lite självgod i vetskapen om att jag uppmuntrade henne så ärligt och fullt jag kunde. För hon förgyller mitt liv med så mycket och hon är värd allt det bästa. Dessutom så får hon egentligen inte så mycket till skänks, hon tar det när chansen ges och det är väl mer än vad jag kan säga om mig själv..

Nu sover hon nog. Och om ett tag när natten hunnit slå rot i mig ska även jag göra så med bilden av henne svävandes innanför ögonlocken och hennes doft från kuddarna, lakanet och täcket som hjälper mig att fantisera iväg, bort, till henne. Vart det än är.