Så klockan är 17-någonting igen. Som vanligt, som den alltid blir.
Jag har fortfarande det milda vädret kvar i mitt skinn efter min hastiga utgång. Jag kände hur det spred sig i kroppen, som ett ogräs rötter i en vår-rabatt. Men det är bättre nu, det verkar ha stannat av, tack vare promenaden, solen, våren och min flicka som jag hittade på ett café där jag smög in för att i ensamhet avnjuta en kopp kaffe och begrunda människor där jag skulle sitta och läsa en tidning.
Nu blev det inte riktigt så men så mycket bättre, för jag ler varje gång jag ser henne och hennes närhet skänker mig lugn.
Så klockan är 17.1-någonting och jag har jobbet i huvudet. Fast det är två timmar kvar kan jag inte riktigt njuta av tiden fram tills jag måste gå iväg.
Men det är ändå en bra sak, att jobba. Ibland är det det. För väl där tar jag an rollen jag haft i några år och jag gör det bra, jag kan det bättre än många andra. I det gula huset i den lilla staden här i vårt lilla land.
Jag har fortfarande det milda vädret kvar i mitt skinn efter min hastiga utgång. Jag kände hur det spred sig i kroppen, som ett ogräs rötter i en vår-rabatt. Men det är bättre nu, det verkar ha stannat av, tack vare promenaden, solen, våren och min flicka som jag hittade på ett café där jag smög in för att i ensamhet avnjuta en kopp kaffe och begrunda människor där jag skulle sitta och läsa en tidning.
Nu blev det inte riktigt så men så mycket bättre, för jag ler varje gång jag ser henne och hennes närhet skänker mig lugn.
Så klockan är 17.1-någonting och jag har jobbet i huvudet. Fast det är två timmar kvar kan jag inte riktigt njuta av tiden fram tills jag måste gå iväg.
Men det är ändå en bra sak, att jobba. Ibland är det det. För väl där tar jag an rollen jag haft i några år och jag gör det bra, jag kan det bättre än många andra. I det gula huset i den lilla staden här i vårt lilla land.
No comments:
Post a Comment