Det får bli lite kortare än tänkt det här, jag känner att mitt sinne inte är i lag för allt för målande utläggningar om färden från Malmö till Borlänge och tillbaks. Det är allt för varmt, allt för tråkigt idag och jag är nog på för dåligt humör.
Jag åkte som bekant upp dit i fredags för att delta i Truls dop, vilket var en fin liten tillställning i en otroligt gammal kyrka, mitt bland röda stugor, kullerstenar, svalkande vatten och brännande sol.
Jag fick sitta för mig själv och det gladde mig, eftersom sannolikheten att få sitta bredvid en stor säck med is inte är så stor, uppskattade jag att få min meter med extra luft. På andra sidan gången satt dock ett äldre par där den ena halvan helt förstörde allt vad aptit och avslappning heter. Mannen harklade nämligen upp en spya i halsen varannan minut, ett avgrundsgurgel som så jävla hemskt att varenda gång jag inte knep ihop ögonen och önskade mig bort, så fick jag syn på någon annan i vagnen som gjorde just det samma. Hade vi kunnat koppla en generator till mig och mina medresenärer så hade vi nog kunnat driva en mindre stad med alla rysningar, instängda skrik och okontrollerbara rysningar vi gav ifrån oss.
Det var så förbannat vidrigt att jag till och med övergav tanken på att halshugga honom då det då antagligen hade sprutat ut en helvetesstråle ur halsen på honom med Djävulen själv ridandes längst fram, att jag lät bli.
Sedan var det dags för byte och tågresa i modellen 1700-tal. Ingen AC, inga fläktar, ingenting. Ingenting förutom puckade skithuvuden sittandes vid fönstren som inte fattade att de gick att dra ned och inte heller var benägna att pröva. Snälla SJ, inför ett jävla intelligenstest för alla fönsterplatser i stil med "Om det är så varmt i våra plåtburkar till tåg att du nästan svimmar och klibbar fast vid stolen, vad gör du då?
1. Drar ned fönstret och hoppas det svalkar och ger syre.
2. Fortsätter se dig omkring och ge den där blicken som att det verkligen är någon annans Fel att det är varmt.
3. Låtsas som ingenting och önskar att du satt vid ett fönster så att du kunde dra ned det och släppa in luft, något du redan gör men är för dum för att förstå.
Nästa etapp var inte så hemsk, den var bara lika varm med tillskottet av konstant skrikande barn och ett par emo-kids som spelade "indiemusik" högt ur sina dåliga mobiltelefonhögtalare. Allt som allt en mindre obehaglig upplevelse än hemresan.
En resa som började så bra men som, så fort vi anlände till kära Norrköping, visade ett helt annat ansikte.
Där stod nämligen redan ett annat tåg som stått stilla i ca två timmar och vi fick veta att vi allesammans skulle få ta bussen till Linköping pga att en bro gått sönder. Det förvånade mig inte så mycket, SJ blir ju förvånade över när det snöar varje vinter och orsakar problem. Nu kanske det inte Var SJ's fel men det ligger nära till hans att skylla på dem iaf.
Bussarna anlände efter ett tag och det var fullt krig med att få plats för barnvagnen. Chaufförerna visste ingenting, de fick inte veta något av SJ och verkade lika irriterade på dem som alla andra.
Två tåg blev till ett tåg och när vi efter kanske bara 20 minuter anlände till Alvesta uppdagades det att ett annat tåg stod stilla där. Där hade transformatorn sprängts (kanske för att SJ inte visste om att det kan vara varmt på somrarna), och vi blev snällt inpackade i de enda fem vagnar där som fungerade. Tre tåg blev således till fem vagnar och det var varmt som bara satan, golvet var smutsigt och obekvämt att sitta på men vi var ändå relativt glada över att ha inlett sista etappen på resan. Det enda som behövdes nu var vatten och vatten var något som självklart inte fanns (SJ har nog inte räknat med att människor behöver vatten). Eftersom de själva varit upphov till, i vissa fall, upp emot fem timmar förseningar, så kunde man tro att de bjöd på det vatten de hade kvar (dricksvattnet var som bekant slut). Men det lilla hoppet fick jag snabbt släcka lågan till när mannen före oss i kön blev nekad att köpa sin Loka eftersom han saknade EN krona. Nej, det kuuuunde de veeeerkligen inte bjuda på. "Du står ju i alla fall upp!", löd en av motiveringarna.
Ynnesten att få chansen att köpa en vatten tillföll dock inte alla. Man var nämligen tvungen att ha jämna pengar eftersom de inte kunde få igång sin kortmaskin (SJ hade väl inte räknat med att växelpengar är något som kan behövas eller ett annat, manuellt system, bara utifall något mot all förmodan skulle krångla på ett av SJs tåg..).
Vad som kändes som en evighet, och som faktiskt också Var en evighet, senare kom vi fram.
På lördagsmorgonen läste jag en artikel i det tillförlitliga Aftonbladet om att det var åtta-nio tåg som drabbades av liknande problem på fredagen och att ett tåg havererat mitt ute i ingenstans och resenärerna fick helt enkelt ta sitt pick och pack och vandra till nästa station.
Till och med min växt här bredvid har börjat tappa löv under tiden jag skrev detta. Fast den dör ju oavsett vad jag gör, den dör då jag ger den vatten, när jag inte ger den vatten, då jag ställer den i skuggan och när jag låter den få soljus.
Det är nästan så jag vill ge SJ skulden för det också.
Jag åkte som bekant upp dit i fredags för att delta i Truls dop, vilket var en fin liten tillställning i en otroligt gammal kyrka, mitt bland röda stugor, kullerstenar, svalkande vatten och brännande sol.
Jag fick sitta för mig själv och det gladde mig, eftersom sannolikheten att få sitta bredvid en stor säck med is inte är så stor, uppskattade jag att få min meter med extra luft. På andra sidan gången satt dock ett äldre par där den ena halvan helt förstörde allt vad aptit och avslappning heter. Mannen harklade nämligen upp en spya i halsen varannan minut, ett avgrundsgurgel som så jävla hemskt att varenda gång jag inte knep ihop ögonen och önskade mig bort, så fick jag syn på någon annan i vagnen som gjorde just det samma. Hade vi kunnat koppla en generator till mig och mina medresenärer så hade vi nog kunnat driva en mindre stad med alla rysningar, instängda skrik och okontrollerbara rysningar vi gav ifrån oss.
Det var så förbannat vidrigt att jag till och med övergav tanken på att halshugga honom då det då antagligen hade sprutat ut en helvetesstråle ur halsen på honom med Djävulen själv ridandes längst fram, att jag lät bli.
Sedan var det dags för byte och tågresa i modellen 1700-tal. Ingen AC, inga fläktar, ingenting. Ingenting förutom puckade skithuvuden sittandes vid fönstren som inte fattade att de gick att dra ned och inte heller var benägna att pröva. Snälla SJ, inför ett jävla intelligenstest för alla fönsterplatser i stil med "Om det är så varmt i våra plåtburkar till tåg att du nästan svimmar och klibbar fast vid stolen, vad gör du då?
1. Drar ned fönstret och hoppas det svalkar och ger syre.
2. Fortsätter se dig omkring och ge den där blicken som att det verkligen är någon annans Fel att det är varmt.
3. Låtsas som ingenting och önskar att du satt vid ett fönster så att du kunde dra ned det och släppa in luft, något du redan gör men är för dum för att förstå.
Nästa etapp var inte så hemsk, den var bara lika varm med tillskottet av konstant skrikande barn och ett par emo-kids som spelade "indiemusik" högt ur sina dåliga mobiltelefonhögtalare. Allt som allt en mindre obehaglig upplevelse än hemresan.
En resa som började så bra men som, så fort vi anlände till kära Norrköping, visade ett helt annat ansikte.
Där stod nämligen redan ett annat tåg som stått stilla i ca två timmar och vi fick veta att vi allesammans skulle få ta bussen till Linköping pga att en bro gått sönder. Det förvånade mig inte så mycket, SJ blir ju förvånade över när det snöar varje vinter och orsakar problem. Nu kanske det inte Var SJ's fel men det ligger nära till hans att skylla på dem iaf.
Bussarna anlände efter ett tag och det var fullt krig med att få plats för barnvagnen. Chaufförerna visste ingenting, de fick inte veta något av SJ och verkade lika irriterade på dem som alla andra.
Två tåg blev till ett tåg och när vi efter kanske bara 20 minuter anlände till Alvesta uppdagades det att ett annat tåg stod stilla där. Där hade transformatorn sprängts (kanske för att SJ inte visste om att det kan vara varmt på somrarna), och vi blev snällt inpackade i de enda fem vagnar där som fungerade. Tre tåg blev således till fem vagnar och det var varmt som bara satan, golvet var smutsigt och obekvämt att sitta på men vi var ändå relativt glada över att ha inlett sista etappen på resan. Det enda som behövdes nu var vatten och vatten var något som självklart inte fanns (SJ har nog inte räknat med att människor behöver vatten). Eftersom de själva varit upphov till, i vissa fall, upp emot fem timmar förseningar, så kunde man tro att de bjöd på det vatten de hade kvar (dricksvattnet var som bekant slut). Men det lilla hoppet fick jag snabbt släcka lågan till när mannen före oss i kön blev nekad att köpa sin Loka eftersom han saknade EN krona. Nej, det kuuuunde de veeeerkligen inte bjuda på. "Du står ju i alla fall upp!", löd en av motiveringarna.
Ynnesten att få chansen att köpa en vatten tillföll dock inte alla. Man var nämligen tvungen att ha jämna pengar eftersom de inte kunde få igång sin kortmaskin (SJ hade väl inte räknat med att växelpengar är något som kan behövas eller ett annat, manuellt system, bara utifall något mot all förmodan skulle krångla på ett av SJs tåg..).
Vad som kändes som en evighet, och som faktiskt också Var en evighet, senare kom vi fram.
På lördagsmorgonen läste jag en artikel i det tillförlitliga Aftonbladet om att det var åtta-nio tåg som drabbades av liknande problem på fredagen och att ett tåg havererat mitt ute i ingenstans och resenärerna fick helt enkelt ta sitt pick och pack och vandra till nästa station.
Till och med min växt här bredvid har börjat tappa löv under tiden jag skrev detta. Fast den dör ju oavsett vad jag gör, den dör då jag ger den vatten, när jag inte ger den vatten, då jag ställer den i skuggan och när jag låter den få soljus.
Det är nästan så jag vill ge SJ skulden för det också.
No comments:
Post a Comment