röv och nycklar

Egentligen har jag inte lust att skriva. Jag har lust att skrika högt, djupt och argt. Till det vill jag ta sönder något med kraft, bryta en dörr över knät, skalla hål i en trädstam eller riva sönder en cykel.
Jag hatar en viss typ av människor och jag hatar än mer när de alla samlas på samma ställe och att jag dessutom måste vara trevlig mot dem. Människor i yrken som förutsätter påtvingad vänlighet löper störst risk för att må dåligt själva, läste jag i en undersökning, och det stämmer nog. Jag borde köpa en sandsäck som jag först kan slå sönder och sen äta upp såna här kvällar.
Min nacke värker utav bara helvete, mitt tålamod har testats, utmanats och plågats i nästan tio timmar, bara denna kvällen, den fjärde i rad, och jag känner nästan att hellre skulle sätta mig ned här på golvet med min öl och en vattenkanna och sedan umgås med den jävla krukväxten som inte alls kostade 35 spänn utan 699 och som dör, oupphörligen vad jag än tar mig till, än att återgå till att befinna mig mitt i idiotstormens öga.
Dessutom är han som jag är skyldig ett pass på jobbet i desperat behov av att bli ledig just den dag jag tror kan vara min enda chans att få träffa Sandra i Berlin.
kukfuckfan.