1a-Majnatten

Jag väntar på de andra som jag ska åka med hem till Malmö.
Till värmen och Sandra och på att få stilla min längtan efter henne, att innerligt hålla om henne hela natten och somna ned i den skönaste ro och stillhet som finns.

Då ringer hon, gråtandes, rädd och uppskadad.

För någon har sprängt en jävla bomb i vårt hus.

"Det är sånt som inte händer där vi bor". Kan man tycka. Riktigt, det var ju i trappuppgången bredvid.

Väntan på att få åka hem fort som bara fan, min förklaring för chefen varför de andra skulle få gå så fort som möjligt och den långa, böjda jävla bron var vidrig att genomlida.

Ska Majblomman bytas ut mot Majbomben?
Väl hemma möttes vi av bussen där alla i huset huserade med filtar och varandra. Utanför på gatan ligger resterna av vår trappuppgångsdörr. Den finns inte längre, ett hav av glassplitter och småbitar av metallramen täcker en bit av trottoaren och väl inne i huset syntes bara rester av betong i den trappuppgång där bomben exploderade.

Det är surrealistiskt, overkligt och så jävla långt ifrån den lugn och ro som jag längtade hem till. Fullt förståeligt.

Jag knaprar chips och försöker sträcka ut mina tankar på det här vita "pappret".
Det går inte bra och jag känner på mig att jag inte kommer sova en blund i natt, denna morgon.
Polismannen vi pratade med sa att det första han gjorde på sitt arbetspass idag var att ta hand om en evakuering, tror jag, då en bomb smällde i närheten av polishuset idag.
Det var den första Maj, en bomb.
Natten till den andra Maj, nu, smäller ännu en under tiden som sex brandkårer kämpar med att släcka en eld.
Vad fan är det som sker?

Ska Majblomman bytas ut mot Majbomben?