Friday, November 9, 2007

Chili

Nu börjar min saknad av Sandra göra sig påmind. Den har brutit ned de små dvärgarna som försökte hålla den instängd och den sprider sig nu i min smått bakfylledrabbade kropp. Hitills har den inte ställt till med så mycket men jag känner mer och mer hur det kliar i kroppen och jag kommer få dras med dessa invärtes myror ända tills den 14e, då hon sätter sina näpna fötter på svensk mark igen.

Igår var det träff med Sekten Släkten och vi tävlade mot varandra på Fagans quiznight. Mitt lag gick segrande ur striden och lite stolt var jag över att kunna ett par av svaren. T.ex att sjöhästar är de enda fiskar som kan greppa något med sin svans. Enkelt i min värld, eftersom de är de enda fiskar jag känner till som har en svans.

Två timmar tills det åter är dags att korsa sundet och se ned på det svarta vattnet från Öresundsbron betongskelett. Har inget emot att jobba ikväll, jag är rastlös och vet att arbete brukar råda bot på det, i brist på annat.

Till dess ska jag äta upp min kycklingpytt med champinjoner och kantareller som jag stekte med röd chili. Lät farligt och det var en darrande han som förde in en mikroskopisk bit chili i munnen för att ta reda på hur jävla stark den var.

Den var inte så stark så mina farhågor att förlora både huvud och hals i frätande chilisaft besannades som tur var inte. Så jag får sitta här och tänka på min chilirumpa istället. Sandras bak, det vill säga. En het liten sak det som nu vicker omkring på New Yorks gator och leker bög.

Det kan hon gott ha, som drar dit utan att fixa betald semester åt mig från jobbet. Jävla unge.

2 comments:

Olle said...

Är det inte på tiden att du publicerar ett nytt inlägg? Med tanke på att Sandra både kommit tillbaka från det stora äpplet och åkt iväg igen?

Bland skärvor och glas said...

Gah... Jo. Jag är bara okreativ stora delar av dagen nu för tiden.

Tack, Olle. Jag ska försöka skärpa mig.

...räknas detta?