De sista stegen

Den är sval och förtegen
Du har sett den i ögonvrån förr
när du vandrat dom tomma stegen
Du har sett den passera
och göra morron så märklig
Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig

Ungefär så känns det. Lite modifierat.

Det är mörkt i rummet, gardinerna är för fönstret, Sandra sover i sängen och det trötta ljuset orkar inte fram till henne idag.
Jag har packat mina skjortor, ett kollegieblock och en svart, tjockare penna. Allt för att göra klart inför mitt avsked. Redan imorgon ska jag vara i Köpenhamn tillsammans med Lisa för procedure training, kl 9 på morgonen och sedan har jag bara en ledig dag.

Jag funderar i skrivande stund på om jag ska cykla förbi en tårtförsäljare för att bjuda mina arbetskamrater och bli ihågkommen som en prinsesstårta. Fast ihågkommen hoppas jag att jag blir, 34 månader borde ha räckt för den sakens skull och även fast jag inte har så mycket gemensamt med merparten av de andra som jobbar där så kommer jag sakna ett par av dem.

Nu är det dags för mig att tvinga mig igenom bubblan av värme och underbart mys här hemma för att komma ut på andra sidan och möta regnruskigt blöt luft och grått väder. Det känns som om jag sitter på ett tåg.
Snart framme vid ändhållplatsen.