Semesterhägringar

Det är en dag kvar innan min semester börjar och den startade med några mackor, tidigare än vanligt, och vattenflaskan fylldes, dracks ur, fylldes på igen och stoppades ned i väskan. Det enda som återstod var sms'et från Claudio men när det väl kom stod det att han försovit sig och inte kunde komma. Skulle jag missa ännu en fotbollsdag med jobbet, nu även då jag teoretiskt sett Kan spela? Hell no, Ronaldinho-Linus plockade upp mig och gjorde sedan skäl för namnet hans tröja var prytt med. Grabben är ju störd. Friidrottare borde fan bli fotbollsspelare, de förstår ju inte vad trötthet är.
Han ville nog gärna få det till att det var för att han lyckades med allt som jag höll på att bryta foten på honom med en, för en gångs skull, inte så vältimad glidtackling. Jag kände hur hans vrist gav vika och tänkte "aj, nu dödar jag hans ben".
Så illa gick det inte och nu sitter jag här själv och känner hur högerfoten svullnar upp, blå-röd som den är runt knölen. Men va fan, kan man inleda en semester bättre än att imorgon, halvt haltandes, knalla iväg och köpa en whisky till pokern och känna hur solen börjar sätta sig i huden?
Dun think so.

Jag måste gå, fast jag vill säga något om Sandras glasögon.
Hon har lämnat dem här i soffan, antagligen med flit då hon förmodligen inte kommer försöka titta på något på mer än fem meters avstånd. Glömt dem har hon med största sannolikhet inte gjort, eftersom hon inte sysslar med sånt.

Hon är i London, och jag vill uppleva London också, gärna med henne. Det får bli en annan gång, vi är ju ganska unga fortfarande. I alla fall jag.

Nedräkning påbörjas, 11.5 timmar kvar till semester.