Alcatraz

de pratar om det på tv nu och jag måste verkligen sova.
Dagpass nummer två imorgon. Instängd på casinot fram tills det att solen sänker ned sig bakom horisonten och bara minnena av dess värme hänger kvar i luften och låter oss se de långsammare färgerna dröja sig kvar då de inte hinner med resten, ned utom synhåll.

Jag känner mig lite som Alcatraz. Stenhård. Med många små, små celler som inte går att ta sig ur. Bevakad av vakter och satt i en kanal där påhittade hajar simmade.
Ibland vet jag inte vad jag gör, och ibland vet jag inte vad som sker.
På vägen hem, inte långt efter att jag konstaterat hur skönt det fortfarande var ute, började en djup saknad gräva sig in under min hud och lägga små högar av ved vilka en efter en flammade upp. När jag kommit ut från Krua Thai med en av deras underbart goda soppor, Tom ka gai, så ville jag bara komma hem så fort som möjligt. I hörnlampans röda sken satt jag sen i soffan och åt, för varje tugga som åkte ned desto mer åkte också jag ned.

Där nere låg jag och guppade ända tills jag läste små söta ord från just henne som jag saknade. Och hon skrev att hon saknade mig med, att den känslan just bara dök upp över henne. Förmodligen låg den på lur, omslöt henne och påbörjade den långa färdan norrut, mot Malmö för att här lurpassa på mig på väg hem från jobbet för jag undrar om jag inte kände en fläkt av henne, eller om bara min hjärna utsatte mig för ett spratt.

Jag ska sova nu. Och hoppas att hon mår bra, det har varit så tyst hela dagen från henne och jag är ju en sån mes att jag oroar mig emellanåt.

Men nu slutar snart Alacatraz, och även jag. Dags att stänga av både tv och mig..